"I feel very plastic"

Stackars, stackars Heidi Pratt. Ni vet, Heidi från The Hills, hon som nyligen lagt sig under kniven för andra gången i sitt 23-åriga liv.
Allt som var sött på henne för några år sedan när Laguna beach började sändas i MTV är idag som bortblåst. Istället ser hon sönderopererad, olycklig och gammal ut. Och till på köpet känner hon sig plastig.

Vackert

Rise Againsts nya låt Hero of war är riktigt riktigt fin. Stör mig lite på att Tim McIlrath sjunger Alexander Rybak-aktigt och på att videon inte är så bra som den skulle kunna vara. Men texten är tänkvärd och melodin är fin.
Vackert så.

Fem saker att glädjas åt en helt vanlig måndag

1. Ålands radios inslag från Idrottsgalan där de intervjuar Jonas Svanfeldt i tron att han är Peter Sjölund. Det roligaste jag hört på länge, särskilt som Svanfeldt spelar med för fulla muggar.
2. Vidarebefordrat beröm till sporten från Järvsö.
3. Kåldolmarna jag åt till lunch. En maträtt Britta tydligen bemästrar.
4. Ryggontet som börjar ge med sig.
5. Grannens trådlösa nätverk som jag fortfarande surfar ohämmat på. Måste kanske snart gå och köpa mig ett eget modem dock, för samvetets skull.

Nya tag på träningsfronten

Så fort ryggen pallar måste jag börja träna igen. Har inte satt min fot på gymmet det här året än och när jag idag tog mod till mig och ställde mig på vågen visade den en ökning med cirka tre kilo.

Jag tröstade mig med en platta choklad.

Foto.ax

Har spenderat hela förmiddagen på Daniel Erikssons hemsida www.foto.ax. Må vara att han jobbar för konkurrenten, efter att ha klickat mig runt bland de fantastiska bilderna kan jag ändå konstatera tre saker.

1. Åland är otroligt vackert.
2. Jag längtar till sommaren.
3. Bilden på Janne Holmén som lämnar löparbanorna i Idrottsparken efter att ha sprungit sitt sista lopp i karriären ger mig en klump i halsen och tårar i ögonen.

Fredagsmys

I kväll är det fredagsmys med lillasyster som står på agendan. Vi har redan proppat i oss massvis med lasange och nu jäser vi i soffan. Senare kanske det blir kladdkaka och glass också. Livet är en fest.

Bra dag på jobbet

Åh vad jag älskar mitt jobb ibland. Idag var en sådan dag på jobbet, en sådan där dag när man inser varför man älskar det man gör. När det är stressigt, man har hundra bollar i luften men när allt ändå löper på och folk är trevliga, glada och roliga att ha att göras med. Jag är så himla glad att jag började skriva för sporten, det var det absolut smartaste jag gjort!

Ligger för närvarande utslagen på spikmattan, så kanske lyckoruset beror på någon sorts endorfiner som börjar rusa i kroppen. Låt vara i så fall, bra känns det i alla fall.

Nu Idrottsgalan. Har laddat upp med näsdukar.

Mästerligt

Första avsnittet av SVT:s Mästarnas mästare visades förra veckan. Jag lägger mina pengar den här säsongen på Stefan Holm.

Stillastående

På senare tid har det ofta känts som att jag stampar på stället. Folk runt omkring mig förlovar sig, blir med barn och hittar sina livs kärlekar, allt medan jag fortfarande är lika mycket singel som alltid. Tjugoåringar springer om mig och jag får panik för att jag inte ska hinna ifatt.

Undrar om jag upplever någon slags livskris eller varför sådana här tankar börjar snurra i huvudet.

Tröstar mig med Lasse Lindhs Svenska hjärtan och textraden "dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger, dom ljuger för vi finns ju kvar" och med vetskapen om att en av Ålands trevligaste grabbar gått och blivit singel.

Söndag

Kryssning igår innebär trötthet idag. Åkte fram och tillbaks över Ålands hav med Birka och trots ryggont var det riktigt trevligt. Väldigt lite folk dock, och medelåldern låg väl runt 50. Men nog gjorde man ju alla de obligatoriska kryssningsgrejerna för det: Badade bubbelpool, sjöng karaoke och åt tills man nästan sprack. Nu kan man lugnt vänta ett år innan man åker igen.

Ofärdig

Spenderade gårdagskvällen med att ställa mig i bostadsköer i Uppsala igen. Inte för att jag vet om jag egentligen vill plugga något mer, men för att jag vill känna att möjligheten finns där om andan faller på.

Vet inte varför det är så svårt att bara vara nöjd med det man har. Ordinarie jobb, härliga arbetskamrater, superfin lägenhet och överhuvudtaget ett jäkligt välordnat liv. Konstigt att det då hela tiden finns en kliande känsla i kroppen av att det inte räcker. Konstigt att jag jämnt funderar över ifall jag flyttade hem för tidigt, ifall jag missat en massa saker som jag borde ha gjort innan jag skrev på det där arbetskontraktet. En konstig känsla av att jag kanske inte är färdig med pluggandet, inte färdig för Åland.

Ändå är det så lätt att bli bekväm här. Att tycka att jag har det så bra och att det skulle vara så jobbigt att rycka upp rötterna igen och göra något annat.

Ändå ställde jag mig i de där köerna. Kanske för att bevisa för mig själv att det här inte är allt. Att jag faktiskt är redo för mer. Även om jag inte vet om jag är det.

Fredag i framstupa sidoläge

Skrev i förra inlägget att jag bloggar liggandes på rygg i soffan. Dekadensen har sin naturliga förklaring. Jag har fått ryggskott igen så det är inte bara lathet som gör att jag skriver i den positionen.

Att sitta upp är en pina och tack och lov är jag ledig idag. Ska försöka röra lite på mig för vila ska tydligen vara det värsta man kan göra om man vill bli frisk snabbt. Ändå är en fredag liggandes i framstupa sidoläge det som lockar mest.

Nytt försök

Äntligen, äntligen har jag skaffat mig en ny dator och en internetuppkoppling till min lägenhet. Kanske det blir lättare att hålla liv i bloggen nu när jag kan skriva inlägg i lugn och ro, liggandes på rygg i soffan som jag gör just nu. Lättare än när man ska skriva inlägg på kaffepausen på jobbet eller samtidigt som man betalar räkningar på mammas dator åtminstone.

Inspirationen har kommit krypande på sista tiden. Sakta, sakta har lusten att skriva här på bloggen återvänt och under den senaste tiden har det riktigt kliat i fingrarna. Vi får väl se hur länge det håller i sig den här gången.

Volter i magen

Jag promenerade hem till pappa här om kvällen, skulle hämta hans bil. Det var kolsvart ute och jag hade andan i halsen hela vägen. Jag har alltid varit mer eller mindre mörkrädd, och när jag hör andra motionärer komma flåsandes emot mig på vägen tänker jag alltid ut möjliga flyktvägar ifall det skulle visa sig att det är en livsfarlig psykopat jag möter. Motionärerna var emellertid bara motionärer och jag klarade mig oskadd. Däremot gjorde magen volter när några rådjur skuttade upp ur diket bredvid mig mitt i allt.

Voltandet i maggropen infinner sig alltid när man blir så där jäkla rädd.
Och när man är kär.
Om den där killen som man tittat på i smyg plötsligt tittar tillbaka och fyrar av ett bländande leende, då snurrar magen minst lika mycket som när mörkerrädslan är som värst.

Kanske är kärlek och rädsla ganska likartade känslor? Räddast är man väl när man tappar kontrollen, när man inte är säker längre. Livrädd, för att man inte kan kontrollera situationen till fullo, och psykopaten kanske går vinnande ur striden.
När man är kär tappar man ju också kontrollen. Det är inte man själv som bestämmer över känslorna längre, utan någon annan, som likt psykopaten kan göra en jäkligt illa om man har otur.

Lite långsökt kanske. Men logiskt i mitt huvud.

Du säger att kärleken aldrig var till för dig

Igår visade SVT det första avsnittet av nya serien Dom kallar oss artister. Jag blev mäkta imponerad och väntar nu med spänning på nästa avsnitt. Då är det dags för Per Gessle.

Igår var det Håkan Hellström som visade upp sitt Göteborg. Jag har aldrig varit ett Håkan-fan, men jag måste säga att hans nya låt För sent för Edelweiss är bland det vackraste jag hört.

... och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.

-------------------------

Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undra

-------------------------

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm

Bilbekymmer

Min bil skulle in på service idag. Tyvärr hade delarna inte kommit, så nu får jag vänta en vecka till på att få den fixad. Men det kunde dom förstås inte säga igår när jag lämnade bilen på verkstaden, så nu har jag kört runt med lånad bil i onödan idag.
Ljuddämparen ska bytas, all skrynklig plåt som knölades till när jag blev ikörd ska bytas, och egentligen borde jag be dem fixa fläktarna också.
Sen är det bara att införskaffa en liten parkeringslampa och nya vinterdäck för x-antal euro och sedan finns det en möjlighet att den går genom besiktningen.

Ont, det gör ont

Den här dagen började uselt. En anonym läsare öste kritik över en artikel jag skivit. Den var enligt "anon" pinsam, och om vi ville ses som en seriös tidning i framtiden måste vi sluta med dylika artiklar.
Aj.
Lite senare kom nästa dos kritik i form av ett mail från en självutnämnd språkpolis. Tydligen hade jag ägnat mig åt "språkligt slarv", då jag skrivit "till kännedom" istället för "för kännedom".

Jag vet att man i det här yrket får tåla lite kritik, men samtidigt kan jag inte låta bli att bli ledsen när anonyma idioter spyr galla gömda bakom påhittade smeknamn.

Undrar om de skulle gilla att bli kritiserade för sitt jobb.

Grått, grått, grått

Molnen ligger så lågt idag att man har dem rakt framför sig när man kliver utanför dörren. Inomhus är det mörkt som mitt i natten, och det är inte konstigt att det gick hur bra som helst att sova till 12.30. Trots det ska jag just ut i duggregnet med hästen. Förhoppningsvis blir man gladare av att traska fram genom gula, röda och orangea lövhögar i storskogen.

Om inte finns det ändå hopp om ett gladare humör senare idag, då ett besök på Träningsverket är inplanerat.
De har likt Andelsbanken också ett par praktexemplar i sin personal...

"I want to quit the bank"

Kommer ni ihåg Vänner-avsnittet när Chandler ska säga upp sitt medlemskap på gymmet?
Han klarar inte av det själv, eftersom personalen varje gång kallar på den sexiga instruktören Maria, som övertalar honom att stanna kvar på gymmet.
Ross erbjuder sig att följa med och hjälpa Chandler sluta, men det slutar med att han också skriver på ett medlemsavtal.
Snillen som killarna är bestämmer de sig då för att stänga det bankkonto som de betalar gym-avgiften från. Tyvärr finns det en vacker tjej även på banken, och det enda killarna lyckas med är att öppna ett gemensamt konto.

Idag var jag till Andelsbanken. Orsaken var att jag nyligen var in och fixade med mina Pohjolaförsäkringar, och då kontaktade banken, som har ett samarbete med försäkringsbolaget, mig för att berätta om sina erbjudanden.

Okej tänkte jag, det skadar väl inte att gå in och se vad de har att erbjuda. Det enda man förlorar är en halvtimme tid, och sedan vet man vad man har att välja på, ifall man skulle tröttna på Ålandsbanken.

Och allt gick fint och smidigt. En trevlig banktant berättade allt jag ville veta, men just som jag skulle till att gå, poppade en fråga upp i mitt huvud. Det gällde lån, och banktanten var inte tillräckligt insatt för att svara.

-Jag ska gå och hämta en av våra lån-killar, sa hon glatt och en liten stund senare återvände hon med Andelsbankens svar på Maria. Lång, mörk och stilig, vältränad i mörk kostym, tog han i hand, presenterade sig och berättade om förmånliga lån och enkla lösningar.

Ni känner till honom. Det är den där före detta Interspelaren, som härstammar från Sund.
Jag lovar, det var ett smart drag av Andelsbanken att anställa honom. Det finns troligtvis en mängd unga damer där ute som likt Chandler, med despration i ögonen, gråtfärdig röst och uppgivna gester gång på gång upprepar:

I want to quit the bank!!!

"En sån man kan gifta sig med"

Var en sväng till Dinos med killarna igår. Först satt vi hos Kicke och spelade Vem vill bli miljonär på nån sorts tv-spel, playstation kanske? Vi var inget vidare bra, inget lag fick mer än tiotusen kronor... Fast mitt lag kom upp till 80000 kronors nivån, sedan var det ett latinskt ord som satte käpp i hjulet, bone fide, som tydligen betyder väl bekomme och inte smaklig måltid som vi trodde. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om här.

Väl på Dinos satt vi och kollade in folk, lite sådär som man gör. Oskar som alltid har egna teorier om det mesta menade att det fanns två sorters tjejer, två fack dom kunde placeras i. Utan att gå in för mycket på det idiotförklarade han nog tjejerna i det ena facket rätt ordentligt medan tjejerna i det andra facket var sådana som man "tycker är söta och snälla". Och gissa om man blev förvånad när han plötsligt kläcker ur sig att jag själv klassas som "en sån som är snäll och söt, en sån som man kan överväga att gifta sig med". Efter den kommentaren var jag nästan redo att lämna Dinos på fläcken. Sådana komplimanger får man ju inte varje dag, och man ska ju lämna festen medan man ligger på topp!