Your best friend

Jag vill inte rangordna mina vänner och jag kan inte ens göra det. De är bäst allihop på olika sätt. Men för att det här inlägget inte ska ta hela dagen att skriva väljer jag ändå ut en att skriva om. Och då blir det Anna för att hon är den av mina vänner som funnits med längst.

Anna är vacker på så himla många sätt. Att hon är vacker på utsidan kan vem som helst se. Hon har stora gröna ögon och änglalockigt hår, ett sådant där som hon själv kan bli galen på men som andra avundas.

På insidan är hon ännu vackrare. Hon är snäll och omtänksam. Hon är stark. Modig. Självständig.

Hon tvekar inte om hon får chansen att göra praktik i USA ett halvår. Hon räds inte utmaningen och hon sitter inte och längtar hem där borta. Hon ser till att träffa nya vänner, skapa sig ett liv där och leva det fullt ut.

Jag skulle må bra av att bli lite mer som Anna. Hennes förmåga att leva i nuet och att göra det bästa av livet precis just i dag är beundransvärd.

Anna är en månad yngre än jag. Eftersom hon är pappas kusin var vi säkert inte många dagar gamla när vi träffades första gången.

Jag hoppas att vi fortfarande följs åt lika nära när livet når sin andra ända.

Your day

Vaknade av väckarklockan 10.00.

Åkte ut till Saltvik. Fixade i stallet och var ut med hästen. Åkte tillbaks till stan.

Gick till frissan, fixade nya slingor och kortade av hårstråna några milli.

Hälsade på morfar på sjukhuset. Blev glad när jag märkte att han verkade pigg och på gott humör.

Köpte middag på Alis kebab. Blev förvånad när Ali glatt hojtade "Hej Malin" när jag steg på. Visste inte att han hade koll på vad jag heter. Han hade koll på när jag var dit sist också, och uttryckte sin oro för om jag inte äter kebab längre. Jag försäkrade honom om att jag gör det, men inte så ofta som förr.

Snart tar jag en kvällspromenad. Det måste man efter en sådan brakmiddag.

Nu då.

"Your definition of love" var det ja. Ett inlägg som visade sig vara svårt att skriva, men som jag skriver nu i alla fall.

För mig har kärlek alltid hängt ihop med rädsla. Rädsla att bli sårad, rädsla att förlora. Att tycka så mycket om att det gör ont i förväg, för att jag vet att det gör ännu ondare om det går åt skogen.

Men det är inte kärlek. Det är olycklig kärlek. Riktig, lycklig och besvarad kärlek vet jag inget om.

Den kan jag inte definera än, men jag hoppas och tror att den innehåller mindre rädsla. Och mer trygghet i stället.

Med gråten i halsen

Den där listan jag gav mig i kast med går sådär. Allt hakade upp sig när uppgiften var att definiera kärleken, och inte kommer jag klara av det i dag heller.

Men jag måste ändå bryta tystnaden och skriva några rader som inte har med listan att göra.

Jag jobbade sista dagen med min underbara och fantastiska kollega i dag. Var trots allt inte så ledsen som jag trodde att jag skulle vara. Jag har upprepat för mig själv gång på gång att vi kommer att hålla kontakten och fortsätta träffas vare sig vi jobbar tillsammans eller inte. På det sättet känns separationen lättare.

Men nu kom känslorna över mig. Det slog mig plötsligt att när jag går på jobb i morgon, efter julledigheten och alla andra dagar framöver, kommer hon inte att vara där.

Det känns hemskt. Jag kommer att sakna henne jättemycket.

Your definition of love

Ni som följer den här bloggen trodde nog att ovanstående rubrik skulle få mitt tagentbord att glöda. Det trodde jag också ända tills jag började skriva. Nu insåg jag plötsligt att det inte var så lätt att definiera kärleken. Särskilt inte efter en lång och tröttsam jobbhelg. Ber att få återkomma.

What you ate today

Dagens rubrik i den 30 rubriker långa listan jag betar av är ovanstående. Svaret är nedanstående:

En rågsmörgås med ost. Naturell youghurt, banan och en stor balja kaffe.
En banan.
En kaka som blivit över på jobbets fredagsfika.
Pasta och köttfärssås.
En kopp kaffe och en Geishastång.
Två chokladgodisar från en adventskalender.
Spenatsoppa med kokt ägg och smörgås.

Jag förstår att ni tyckte det här inlägget var otroligt intressant. Men vad gör man inte för att följa listan.

För övrigt blinkar blåljusen hysteriskt utanför mitt hus. Undrar vad som händer.

Ljud i tystnaden

Datorn surrar i min famn. Väggklockan tickar långsamt. På vägen utanför kör en bil förbi. Snön dämpar ljudet och lyssnar man inte efter den hör man den inte. I lägenheten bredvid övar grannen fiol. Det är en sorgsen melodi. Nu byttes fiolen mot ett piano. Färdigheterna på det instrumentet verkar inte vara lika utvecklade.

En skön paus från jobbet. Bara jag inte somnar här på soffan. Måste ju vara på volleymatch om en halvtimme.

Your parents

Oj, jobbig rubrik att skriva under en dag som den här när man egentligen inte har tid att göra något annat än jobba och skotta snö. Men jag ger det ett försök.

Mina föräldrar gjorde ett bra jobb. Både jag och lillasyster blev relativt välartade människor. Vi har båda varit ganska snälla och fogliga ända sedan barndomen. Inga droger eller annat kriminellt beteende här inte.

De var väldigt olika. Jag minns att mamma tjatade och tjatade och tjatade. Syrran och jag brydde oss inte nämnvärt. Sedan slog pappa knytnäven i köksbordet så glas och tallrikar hoppade.
- Nu räcker det! röt han.
Syrran och jag blev som ljus.

Jag såg mig alltid som pappas flicka när jag växte upp, kanske för att vi är så väldigt lika. Eller kanske för att mamma var den som tog de obekväma besluten. Hon satte upp regler och sade vad hon tyckte de gånger hon ansåg att jag gjorde fel. Jag blev galen. Minns hur jag som tonåring skrek och hoppade upp och ner på stället utanför min sovrumsdörr. Minns aldrig att jag skulle ha gjort så när pappa bestämde något. Antagligen för att han inte satte upp så många regler. Och de han satte upp visste jag att det inte var någon vits att försöka bryta.

I dag är jag inte pappas flicka längre. Klart att vi fortfarande kommer bra överens - vi är ju som sagt väldigt lika. Men någon hjälte är han inte längre pappa. Han har fel och brister som alla andra.

Samtidigt bråkar jag aldrig med mamma mer. Inte kommer vi alltid överens, men i dag håller vi sams betydligt bättre än förr i tiden. Mamma har också fel och brister, men hon är lite av en hjälte ändå.

Mina föräldrar är inte tillsammans längre. De skilde sig för några år sedan och nu har de ingen kontakt. Ett otrohetsdrama och en komplicerad skilsmässa rev upp ett så varigt och infekterat sår att jag undrar om det någonsin kommer att läka. Förr gjorde det mig otroligt ledsen. Nu tänker jag inte så mycket på det mer. Men vid högtider, som vid jul, kan det vara jobbigt. Då blir det väldigt märkbart att man ingår i en släkt och en familj där banden har kapats rätt av. Där anhöriga som älskade varandra högt för bara några år sedan inte ens pratar med varandra längre. Det är sorgligt.

Your first love

Vi gick i lågstadiet och han var en sån som stod i centrum. Jag var en sån som stod i utkanten och tittade på.

Jag var jättekär. Det var inte han.

Jag var fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle känna lika starkt för någon annan.

Tänk vad fel jag hade.

Introduce yourself

Hej jag heter Malin och jag är en bekräftelsejunkie.

Antar att det är därför jag bloggar. Jag trivs av att se att folk går in och läser mina texter. Att någon anser det värt att läsa dem.

Av samma anledning blev jag antagligen journalist. Jag drivs inte av något högre kall att avslöja sanningen och berätta den för allmänheten. Nej, nej, anledningen är långt mindre nobel än så. Jag visste att jag kunde skriva och att jag var bra på det, och att ett jobb som skribent antagligen skulle medföra en del beröm. Punkt.

Jag vill höra att jag är duktig. Jag vill att folk ska tycka om mig. Jag är galet konflikträdd och det värsta som finns är när någon är arg på mig. Det går inte alltid ihop med mitt arbete men det gäller att ta det onda med det goda. Eller hur hette det nu?

Jag är ganska osäker, men jag döljer det rätt bra.

Samtidigt är jag säker. Jag är realistisk och jag står oftast med fötterna tryggt på jorden. Jag vet vem jag är och vad jag vill.

Jag vill hitta Han med stort H. Bilda familj och älska den så hjärtat sprängs. Var spelar ingen roll. Jag kan flytta till baksidan av månen om det behövs.

Alla andra gör det

Den här listan verkar vara det hetaste i bloggosfären just nu. Jag ger den väl ett försök jag också. Med början i morgon. Just nu har jag drabbats av en släng jetlag och kan inte skriva något läsvärt alls.

01 Introduce yourself
02 Your first love
03 Your parents
04 What you ate today
05 Your definition of love
06 Your day
07 Your best friend
08 A moment
09 Your beliefs
10 What you wore today
11 Your siblings
12 What’s in your bag
13 This week
14 What you wore today
15 Your dreams
16 Your first kiss
17 Your favorite memory
18 Your favorite birthday
19 Something you regret
20 This month
21 Another moment
22 Something that upsets you
23 Something that makes you feel better
24 Something that makes you cry
25 A first
26 Your fears
27 Your favorite place
28 Something that you miss
29 Your aspirations
30 One last moment

Birka Princess 1991

Hörde den här gamla godingen i bilen på väg från stallet i morse. Ingen annan låt får mig att tänka kryssningsfärja lika mycket.

Det här är tonerna av en fullspäckad dansbar, paraplydrinkar och sjögång.

Kort fråga

Är kärlek ett val man gör eller något man råkar ut för?

Underbara kollektivtrafik

I dag tog jag bussen från stan ut till Saltvik. I Jomala steg en dam på. Först fick emellertid chaffisen stiga ur och lyfta in hennes kassar i bagageutrymmet. Och jag lovar, det var säkert 15 plastkassar. Alla fulla med tomglas. Det klirrade och klonkade och kasse efter kasse åkte in i bussen. Damen såg inte ett dugg besvärad ut.

Kunde inte låta bli att skratta. Visst var det miljövänligt av henne att ta med sig kassarna till Godby och återvinningsstationen där, men kunde hon inte åka lite oftare så hon inte behövde fylla hela bagageutrymmet med sina flaskor? Samtidigt tycker jag det var rätt modigt gjort. Inte skämdes hon. Det hade jag gjort.

Vemod

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om men jag låter bli. Lämnar er med Melissa Horn istället. Falla fritt får stå för hur det känns i dag.

Själv åker jag och tränar med Martin Lidberg. Det ska förhoppningsvis skingra tankarna.

Det är...

... sådant här man INTE vill läsa när man snart ska sätta sig på flygplanet västerut.

Vanlig vs speciell

Det var min tur att skriva porträttet i tidningen den här veckan. Träffade en jätteintressant 16-åring, en tjej vars största intresse var dragracing, ett inte allt för vanligt intresse hos 16-åriga tjejer.

Gång på gång kom jag på mig själv att fråga efter svar hon inte kunde ge. Jag undrade om det inte var jobbigt att ha ett så udda intresse, något som andra inte förstår. Men hon såg det inte så. Hon gillade att vara bra på något som ingen annan kan. Hon ville inte vara vanlig.

Jag frågade om framtidsplaner och drömmar. Förväntade mig svar om familj och barn. Men det var inte hennes drömmar. Hon drömde om tävlingar med snabba bilar och om att lära sig flyga.

Drömmarna och familj och barn var mina. Det var jag som när jag var 16 verkligen inte ville sticka ut och vara annorlunda. Jag ville vara som alla andra. Vanlig.

Intervjun fick mig att tänka efter. På något sätt var 16-åringen framför mig redan klokare än jag. Hon visste att vanlighet inte var något att eftersträva.

Varför skulle man vilja vara vanlig när man kan vara speciell?

Sin egen.

Unik.

Det tog länge för mig att fatta det.


För övrigt kan ni ta en titt på senaste Sportmagasinet i Yle. Där intervjuas Hanna Wiss, också speciell och duktig på det hon gör. Och så intervjuas hon på mitt favoritcafé i Örebro. Bara det gör klippet värt att titta på.

Slut

Jag är sjukt trött. Kan inte tänka på annat än jobb. Hinner inte med annat än jobb. Allra minst blogga. Ber att få återkomma.

10 papp

Jaså, nu säljs lägenheten vägg i vägg med min. Den som ser exakt likadan ut, bara spegelvänd.

Ser dock att utgångspriset ligger 10.000 euro lägre än vad det gjorde när jag köpte. Sådant grämer. Men det är som vanligt lätt att vara efterklok.

Hoppas det flyttar in någon trevlig. Kanske någon av tjejkompisarna är redo att slå till? Skulle inte det vara roligt?

En bortglömd puss

Mitt lilla kusinbarn med föräldrar har varit på besök i kväll. Fast lillisen är faktiskt inte så liten längre, snart tre år och pratsam bara värre.

När de skulle åka kramades han hårt. Sedan ropade vi hejdå och jag stängde och låste dörren. Bara för att sekunderna efter höra pojken knacka frenetiskt.

- Vad glömde du? frågade jag när jag fått upp låset.
- Att pussa! sa han.

Så vi pussades hejdå. Sen var han nöjd och jag gladare än på hela dagen.