Prestationsångest

Det är mycket nu. Tenta på fredag som jag egentligen inte vill ge mig tid att plugga på. Ska kolla upp frågorna på övningstentorna och sen får det räcka med det, hinner inte läsa något mer. Kom just från ett redaktionsmöte med Lösnummer och har tre grejer kvar att skriva innan deadline på måndag. Har inte ens intervjuat killarna på Radio campus, om man inte räknar med världens hittills sämsta telefonintervju som jag gjorde förra veckan, visste om möjligt mindre när jag lade på än innan jag hade ringt. Tur att jag skall träffa han ena face to face imorgon, så kanske det klarnar. Sen har jag dom där kursrepresentantgrejerna den här veckan också, utbildningsdialog och ämnesmöte, skall aldrig anmäla mig frivilligt till något sådant igen, tar bara tid och är så ointressant så det finns inte. Jaja, nu blir det en kväll med tentaplugg och författande av lösnummerreportage. Men först lite middag.

Dumpad

Läste en lista dumpningsrepliker på en blogg idag, under inlägget söndag.

Slutsats: Jag måste se för djävlig ut.

Till Kåren bör man gå utan jacka

Hände en rätt rolig sak i fredags. Eller nu i efterhand är det roligt, i stunden blev man bara förbannad. Förfestade med Sofie framför Idol och sedan gick vi iväg till Kåren för att fortsätta partaja där. Efter en kvarts köande var vi längst fram i kön. Då vänder den biffiga vakten sig om och harklar sig generat.

"Det är slut på galjar där inne, så nu tar vi bara in folk utan jackor."

Det var 0-gradigt ute.
Jag bor en kvart från Kåren.
Jag och Sofie hade jackor.

Nästa gång tar vi med oss en egen galje.

Vintertid

Skulle gymma med Sofie imorse, halv elva hade vi bestämt. Så jag cyklade upp till campus och förundrades lite över att det var så otroligt öde, inte en bil, inte en cykel så långt ögat nådde. Men Sofie var ju där i alla fall så vi knallade in i en totalt öde och nersläckt gymsal.

"Jag tror vi är först..."
"Mmmm..."
"Men varför står alla klockor på halv tio?"
"Jag vet inte."
"Var det inatt man skulle ställa om till vintertid?"

Så vi gymmade med en städerska som dammsög runt motionsmaskinerna tills klockan blev tio och gymmet öppnade på riktigt.

Tur att vi var lika dumma och ovetande om vintertidsomställningen båda två. Men man blir väl som man umgås.

This is me now

Jag är en helt vanlig ålänning. Det innebär att jag är född och uppvuxen på en vindpinad holme mitt ute i Östersjön och att jag spenderat en rätt stor del av mitt liv sittandes på färjor till eller från Grisslehamn och Kapellskär. Förutom det skiljer sig mitt liv från andra ålänningars. Vi är inte en monoton grupp som tycker, tänker och gör likadant förstår ni.

Jag föddes i alla fall för ganska exakt 21½ år sedan, tidigt på morgonkvisten. Jag hade bråttom ut i världen har jag fått höra i efterhand, och jag hann knappt ut innan jag började prata, och sedan var det nästan omöjligt att få tyst på mig. Jag trivdes väldigt bra med att krypa och åla mig fram och det tog ett bra tag innan jag kom upp på fötter. Det var nog redan där som grunden lades till min ickeexisterande idrottskarriär.

Nåja, jag var lite seg i starten men sedan har det rullat på. Efter ett år och nio månader kom min lillasyster till världen och henne bossade jag med så gott jag kunde under våra första år. Första skoldagen gick smärtfritt, högstadiet var inte heller något problem och under gymnasietiden hade jag den hittills bästa tiden i mitt liv skulle jag tro. Trivdes bra i skolan, hade underbara vänner, köpte min första häst och var så kär så att jag dansade på rosa moln.

Tog ett sabbatsår efter studenten och åkte till Frankrike men längtade hem så fruktansvärt så att det bara blev 2½ månad där. Ångrar i efterhand att jag inte stannade längre , men just då kändes det som en dödsdom att stanna en enda dag till. Sökte sedan in till universitetet. Det blev Örebro mest för att jag kände till det genom en kompis som redan gick där samt att många av mina vänner också sökte dit. Samtidigt som jag planerade min framtida studietid skiljde sig min mamma och pappa och som nyblivet skiljsmässobarn har min första tid vid universitetet varit en salig blandning av förväntan, glädje och sorg. Det har funnits ett öppet sår som börjat helna varje gång jag lämnat Åland och familjen bakom mig men som fortfarande rivs upp varje gång jag åker hem på besök. Så för första gången i mitt liv kan jag känna oro för att åka hem till min älskade ö, och det är något helt nytt som är svårt att vänja sig vid.

Ja, det var min historia det. Väldigt kortfattat. Jag återkommer.

Ett första inlägg

Har funderat på att skaffa en blogg ett tag nu. Har några bloggar som jag följer slaviskt. Det är dessa bloggar som både inspirerat mig till att slutligen våga kasta mig ut i bloggosfären men de är även de som tills nu avskräckt mig från att skaffa en egen blogg. Hur skall jag kunna skriva som t.ex. Silverfisken eller hemliga pappan? Mitt liv är inte speciellt intressant eller spännande, och gud förbjude att det här skulle bli en dagboksblogg, det är det sista som får hända.

Sedan infann sig ännu ett problem, ska man vara anonym och totalt utelämnande eller skall man tala om vem man är och sedan vara lite försiktig med att skriva om hjärta och smärta. Nu blir det en kompromiss. Det finns många Malin på Åland, och mer än så om vem jag är låter jag bli att säga just nu, så kan jag vara hur öppen jag vill.

Kom nämligen slutligen fram till att det inte skadar att försöka. Jag vill testa mina vingar och se om någon kan vara intresserad av att läsa det jag skriver. Har ju för sjutton tänkt mig en karriär som någon sorts skribent så någonstans måste jag ju börja. Man har ingen chans att lyckas om man inte försöker, så nu kastar jag mig ut från taknocken, och antingen kraschlandar jag och får hjärnskakning som Madicken, eller så bär paraplyet mig en bit och jag landar mjukt en erfarenhet rikare.

Jag vill gärna att ni kommenterar också, så jag vet om jag har vind under paraplyet eller om det är dags att förbereda sig för en hård landning.