This is me now

Jag är en helt vanlig ålänning. Det innebär att jag är född och uppvuxen på en vindpinad holme mitt ute i Östersjön och att jag spenderat en rätt stor del av mitt liv sittandes på färjor till eller från Grisslehamn och Kapellskär. Förutom det skiljer sig mitt liv från andra ålänningars. Vi är inte en monoton grupp som tycker, tänker och gör likadant förstår ni.

Jag föddes i alla fall för ganska exakt 21½ år sedan, tidigt på morgonkvisten. Jag hade bråttom ut i världen har jag fått höra i efterhand, och jag hann knappt ut innan jag började prata, och sedan var det nästan omöjligt att få tyst på mig. Jag trivdes väldigt bra med att krypa och åla mig fram och det tog ett bra tag innan jag kom upp på fötter. Det var nog redan där som grunden lades till min ickeexisterande idrottskarriär.

Nåja, jag var lite seg i starten men sedan har det rullat på. Efter ett år och nio månader kom min lillasyster till världen och henne bossade jag med så gott jag kunde under våra första år. Första skoldagen gick smärtfritt, högstadiet var inte heller något problem och under gymnasietiden hade jag den hittills bästa tiden i mitt liv skulle jag tro. Trivdes bra i skolan, hade underbara vänner, köpte min första häst och var så kär så att jag dansade på rosa moln.

Tog ett sabbatsår efter studenten och åkte till Frankrike men längtade hem så fruktansvärt så att det bara blev 2½ månad där. Ångrar i efterhand att jag inte stannade längre , men just då kändes det som en dödsdom att stanna en enda dag till. Sökte sedan in till universitetet. Det blev Örebro mest för att jag kände till det genom en kompis som redan gick där samt att många av mina vänner också sökte dit. Samtidigt som jag planerade min framtida studietid skiljde sig min mamma och pappa och som nyblivet skiljsmässobarn har min första tid vid universitetet varit en salig blandning av förväntan, glädje och sorg. Det har funnits ett öppet sår som börjat helna varje gång jag lämnat Åland och familjen bakom mig men som fortfarande rivs upp varje gång jag åker hem på besök. Så för första gången i mitt liv kan jag känna oro för att åka hem till min älskade ö, och det är något helt nytt som är svårt att vänja sig vid.

Ja, det var min historia det. Väldigt kortfattat. Jag återkommer.