Jag promenerade hem till pappa här om kvällen, skulle hämta hans bil. Det var kolsvart ute och jag hade andan i halsen hela vägen. Jag har alltid varit mer eller mindre mörkrädd, och när jag hör andra motionärer komma flåsandes emot mig på vägen tänker jag alltid ut möjliga flyktvägar ifall det skulle visa sig att det är en livsfarlig psykopat jag möter. Motionärerna var emellertid bara motionärer och jag klarade mig oskadd. Däremot gjorde magen volter när några rådjur skuttade upp ur diket bredvid mig mitt i allt.
Voltandet i maggropen infinner sig alltid när man blir så där jäkla rädd.
Och när man är kär.
Om den där killen som man tittat på i smyg plötsligt tittar tillbaka och fyrar av ett bländande leende, då snurrar magen minst lika mycket som när mörkerrädslan är som värst.
Kanske är kärlek och rädsla ganska likartade känslor? Räddast är man väl när man tappar kontrollen, när man inte är säker längre. Livrädd, för att man inte kan kontrollera situationen till fullo, och psykopaten kanske går vinnande ur striden.
När man är kär tappar man ju också kontrollen. Det är inte man själv som bestämmer över känslorna längre, utan någon annan, som likt psykopaten kan göra en jäkligt illa om man har otur.
Lite långsökt kanske. Men logiskt i mitt huvud.
5 kommentarer:
Det där var ju intressanta funderingar :) På tal om ingenting så såg jag en fransklänning i fönstret på Madison igår, du brukar ju tycka dom e fina så det kanske kan vara värt att kolla in?!
Hmm, kan kanske hänga på nåt sätt ihop det där!?!
Logiskt och väldigt tänkvärt.
man blir nog rädd på olika sätt. annars blir du helt klart kär i fel killar om dom skrämmer dej så mycket som en psykopat gör... såg din sida i tidningen imorse. fin bild och jag blev nämnd :) tihi :)kram
Kloka funderingar!
Du är nog inte ensam om att vara mörkrädd, helt klart!
Skicka en kommentar