Ofärdig

Spenderade gårdagskvällen med att ställa mig i bostadsköer i Uppsala igen. Inte för att jag vet om jag egentligen vill plugga något mer, men för att jag vill känna att möjligheten finns där om andan faller på.

Vet inte varför det är så svårt att bara vara nöjd med det man har. Ordinarie jobb, härliga arbetskamrater, superfin lägenhet och överhuvudtaget ett jäkligt välordnat liv. Konstigt att det då hela tiden finns en kliande känsla i kroppen av att det inte räcker. Konstigt att jag jämnt funderar över ifall jag flyttade hem för tidigt, ifall jag missat en massa saker som jag borde ha gjort innan jag skrev på det där arbetskontraktet. En konstig känsla av att jag kanske inte är färdig med pluggandet, inte färdig för Åland.

Ändå är det så lätt att bli bekväm här. Att tycka att jag har det så bra och att det skulle vara så jobbigt att rycka upp rötterna igen och göra något annat.

Ändå ställde jag mig i de där köerna. Kanske för att bevisa för mig själv att det här inte är allt. Att jag faktiskt är redo för mer. Även om jag inte vet om jag är det.