De där jäkla potatisarna

Jag har dåligt minne. Det är fakta. På senare tid har minnet dock varit sämre än någonsin. Jag glömmer absolut allt jag bör komma ihåg, förutom saker på jobbet som jag på något underligt vänster fortfarande lyckas komma ihåg. Men har jag exempelvis tre saker jag ska köpa på Kantarellen så kan ni ge er på att jag kommer därifrån med högst två saker, om jag ska ha två saker med mig ut ur lägenheten minns jag bara en och berättar någon något åt mig så är jag säker på att jag hör det för första gången när någon upprepar informationen någon dag senare.

Det har faktiskt gått så långt nu att min kära mor är övertygad om att jag befinner mig i ett förstadium till altzeimers. Det kan ha att göra med att jag burit ut hennes potatisar och matat dem åt min häst två gånger de senaste veckorna. Det var nämligen så att mamma berättade att hon hade en påse potatis som jag kunde ge åt hästarna eftersom knölarna hade frusit i förrådet under en sjukt kall natt i vintras. Jag hörde vad hon sa men mindes inte exakt var hon sa att potatisarna fanns, så jag nappade åt mig första bästa påse och gav åt hästarna. Fel påse förstås. Mamma berättade på nytt var potatisarna var, jag tog en sväng via förrådet igen och återigen var det mammas matpäron som hamnade hos hästarna.

I dag satte mamma potatispåsen i handen åt mig, så att jag inte skulle råka ta fel en tredje gång. Hon messade också om att jag skulle köpa nya potatisar åt henne så jag gav mig av till Kantarellen. Glömde dock telefonen (chock) i bilen, och blev osäker på vad för potatisar det var hon önskade. Mindes dock att hon skrivit något om mjölig potatis så jag nappade åt mig en påse fasta och mjöliga potatisar i grönsaksdisken innan jag gick till kassan. Behöver jag säga att hon skrivit att jag skulle köpa potatis, vilken sort som helst så länge de inte var mjöliga.