Håla

När man bott på ett ställe i hela sitt liv är det svårt att tänka sig in i hur stället ser ut i andras ögon. Därför tänker jag sällan på att jag bor i en håla.

När jag åker genom Hallstavik på väg mot Uppsala är det lätt att ta på sig de kritiska glasögonen. Jag ser Icabutiken, banken och babyaffären (för en sådan verkar det alltid finnas oavsett hur liten orten än är) och jag tänker att här skulle jag aldrig kunna bo.

Men så brukar jag inte tänka om vår fina stad.

Förutom när jag går på hockey.

Nu har det hänt flera gånger. I lysrörens illgula sken blir plötsligt allting tydligt.

Tonårstjejerna med sina rosa Sveamössor och för mycket kajal, tonårskillarna med för mycket hårprodukter och en prilla i storleken som får läppen att stå rätt ut. De pensionerade gubbarna med mjukisbyxor och vinterstövlar. Småbarnsmamman med tvåmånadersutväxt som skvallrar om att hon är visst är brunett någonstans där under det där sönderblekta håret.
Och så hockeyn då som är på så låg nivå att man nästan skäms lite, men som ändå verkar engagera de hundratal som satt sig ner i den kalla hallen som sponsras av företag med reklambudskap som "Snabba puckar med posten".

Där tänker jag varje gång: Jag bor i en håla. Det är faktiskt så.