Det känns som att stå på varsin sida av en ravin. Klyftan är för vid för att hoppa över. Dessutom är ravinen så djup att jag slår mig fördärvad om jag är dum nog att försöka.
Jag står på min sida och velar. Väger möjligheter mot omöjligheter.
Tänker kanske, kanske, kanske. Kanske klarar jag hoppet. Kanske stäcker han ut handen och fångar mig i språnget. Kanske når jag andra sidan.
Men rädslan tar över. Eller förnuftet. Vilket som.
Jag står kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar