På begäran 2

Gammal story igen:

Samma år som jag och mina kompisar tog studenten åkte vi på solsemester till Spanien, till en liten ort som heter Nerja. Vi hade en helt underbar vecka där men trevligt umgänge, god mat och perfekt väder. På vårt hotell bodde två holländska killar i vår ålder som vi festade en hel del med. En kväll när vi satt med holländarna i hotellbaren och drack tequila hörde min kompis Anna att en engelsman vid bordet bredvid satt och snackade fotboll så hon slog sig ner vid hans bord och började diskutera Manchester United. Kvällen slutade med en efterfest på vårt hotellrum där holländarna och engelsmannen som hette Steve medverkade. Holländarna berättade vitt och brett om hur lagligt och ofarligt det var med droger i Holland och Steve berättade historier om när han deltagit i Kosovokriget.

Dagen efter ringde Linas mamma och frågade hur allt var med oss och vad vi hade gjort. Lina svarade sanningsenligt:

"Vi har haft efterfest med två knarkare från Holland och en engelsman som dödat folk i Kosovo."

Konstigt att Lotta inte tog första flyg ner efter oss.

Lina drog absolut de roligaste kommentarerna på den där resan. Ovanstående förstås men även en annan när hon skulle översätta en intern svensk snapsvisa för ena holländaren. Vi har nämligen i alla tider sjungit visan "Det smakar fitta, hej hej!" när vi shottat, fråga mig inte varför. I alla fall så sjöng vi denna visa även under en av festkvällarna med holländarna och när vi senare var på väg hem frågade han ena Lina vad visan betydde. Lina var ärlig ännu en gång och översatte ordagrant:

"It tastes like pussy, hello hello!"

Konstigt att de ändå umgicks med oss veckan ut.

Och ännu konstigare, han ena grabben dök upp på åland några månader senare. Inte illa.

Rättfram eller svårfångad?

Hur skall man egentligen bete sig för att lyckas i spelet vi kallar kärlek? För ett spel är vad det är. I alla fall i början, innan man vet var man har varandra. Man tassar på tå som katten runt het gröt och vet inte om man ska avslöja att man är intresserad eftersom man inte vet vad den andra känner. Man får inte vara för ärlig från början för då skrämmer man iväg personen som får ens känslor att svalla, men om man inte lägger in någon stöt alls så händer ingenting. Speciellt eftersom båda kanske går och tänker likadant och väntar på att den andra skall ta första steget.

Jag har alltid varit urusel på att spela svårfångad. Är det någon jag tycker om brukar jag visa det rätt tidigt. Tar ofta första steget, och andra också. Vilket ofta innebär att jag skrämmer bort den jag är intresserad av. Grabbar är väldigt lättskrämda. "Ska vi ta en fika?" verkar ofta betyda "Spring undan för fan, tjejen vill kanske inleda ett förhållande, ta skydd medan du kan".

Okej, jag överdriver väl lite nu, men att vara rättfram brukar ofta resultera i att grabbarna skräms iväg som om Hannibal Lector hade varit i hasorna på dem. Vilket skapar ett litet dilemma för mig eftersom jag av naturen hellre chansar och är ärlig från början än går runt och spelar svårfångad med risken att den jag är intresserad av aldrig fattar att jag är det. Det är inga lätta grejer det här, men egentligen är det onödigt att jag ens filosoferar över dem här för jag känner mig själv och vet att jag antagligen inte kommer att kunna spela svårfångad i framtiden heller. Så det enda jag kan göra är väl att hålla tummarna för att nästa gång jag tar första steget är det med någon som inte är så lättskrämd.

Melody club

Sitter och lyssnar på gamla Melody club låtar och känner mig helt nostalgisk. Jag har massor med minnen till deras musik. En av de första gångerna jag var på Kåren spelade Melody club, två underbara Rockoffkvällar har förgyllts av deras uppträdanden och jag har lyssnat på deras låtar när jag jobbat, städat, lagat mat, bloggat, kramats, dansat och bara varit. Det är något speciellt med deras sound, något glatt som gör att man inte kan vara på dåligt humör när man lyssnar på dem. Plus att deras sångare är fruktansvärt cool, ingen annan kan se så häftig ut med svettigt hår som ligger klistrat runt huvudet.

Måste kanske ta tag i matlagningen nu, tjejerna kommer hit på middag ikväll och jag har en rådjursstek i ugnen. Med lite tur blir det bra..

Nyår

För första gången på flera år har jag och mina vänner en kanonidé till nyårsfirandet om en månad. Aldrig brukar man ha bestämt så här tidigt, och i och för sig är vi bara på planeringsstadiet än, men jag tror det kan bli succé. Så ni som känner mig, boka inte upp er för nyår riktigt än, det kan hända att en inbjudan dyker upp i er postlåda.

Lagom

Läste min favoritblogg "Ett liv i exil" som vanligt idag, och en av de som kommenterade slog huvudet på spiken. Jag citerar:

"Lagom är egentligen ett bra ord...det betyder ju en perfekt nivå av något, och det är väldigt svårt att uppnå.På de flesta plan.Tänk efter.Lagom full, lagom kär, lagom energisk, lagom social, lagom uppe i varv...Lagom låter kanske som något för tråkmånsar, men att uppnå lagom är ju det vi strävar efter hela livet. Livet är en svår, smärtsam balansgång mot lagom."

Jag håller med till fullo, konstigt att jag aldrig tänkt på att lagom är bäst tidigare.

Uppsala vs Örebro

Hade en riktig snabbvisit i Uppsala inatt. Första gången på snart tre år som jag var dit, men fick bara se Uppsala by night. Det var nämligen så att jag övernattade hos Sofia och Jessica för att slippa åka så tidigt från Åland igår, när man för en gångs skull var hem ville man ju vara så länge som möjligt. Så igår kväll åkte jag med dem till Flogsta och sov över där, sedan tog jag buss och tåg okristligt tidigt imorse till Örebro.



Det var trevligt i Uppsala i alla fall och jag insåg igen när jag såg en ny stad att Örebro är så tråkigt. Är inne i någonsorts anti-Örebro svacka just nu. Uteställena är tråkiga, jag bor för långt ut från stan, campus ligger för isolerat på sin kulle nedanför Brickebacken och Öbo ska höja hyrorna igen just som jag skulle vilja flytta till bågen. Och jag verkar ha blivit blivit smittad av gnällbältets mentalitet så mycket som jag klagar. Tur att det snart är jul så jag kan vara hemma ett tag och få lite åländsk mentalitet igen, det vill säga inse att "jag int är nått" så jag inte kommer tillbaks till Örebro och tror att jag skulle vara något bättre än närkingarna. Nej men skämt å sido, ska bli skönt med jullov och en paus från Örebro, så kanske jag ser stadens fördelar bättre när jag kommer tillbaka.

Lilla jul är över för den här gången

Festen på Högtomt var inte som den brukar. Eller så är det jag som blivit kräsnare. Tyckte i alla fall inte att det var lika roligt som vanligt och trots mina protester drog en stor del av gänget in till Arken vid tolvtiden och efter det dog stämningen rejält på ungdomslokalen. Så när dansbandsgubben började plocka ihop sina instrument, eller sitt instrument kanske jag ska säga eftersom det endast var en synth, tog jag, Lönnblad och Seb taxi med Janke in till stan. Vi hann precis in på krogen innan sista insläpp och sedan var vi där tills det stängde. Var väl rätt kul men inget speciellt, snackade med några vänner jag inte hade träffat på länge så det var ju roligt i alla fall.

Fylleringde i taxin hem sedan, har på senaste tiden börjat med det igen och jag vet inte hur jag skall kunna sluta. Trodde jag hade växt ifrån att ringa runt till halva världen vid 4-tiden på natten men uppenbarligen inte, det har de senaste helgerna visat. Okej om jag ringer upp kompisar och singlar, då gör jag på min höjd bort mig men jag stöter mig iallafall inte med någon, men på sistone har jag ringt en polare som varit ett gammalt ragg och som nu har flickvän och jag hoppas innerligt att hon inte tagit illa vid sig. Skulle jag vara hon skulle jag bli sur när min killes gammal flamma började ringa mitt i natten, även om alla känslor jag en gång hade för honom för länge sen dött ut. Hoppas hon är en bättre mindre svartsjuk person än mig bara så att hon inte blivit arg... Har i alla fall bestämt mig för att hädanefter lämna telefonen hemma inlåst i ett skåp när jag far på fest, inlåst för att annars ringer jag när jag kommer hem istället och det är ju inte ett dugg bättre. För en sådan disciplin har jag inte i fyllan att jag klarar av att tänka, "Nej klockan är sent och det är inget viktigt jag vill prata om, så jag låter bli att ringa". Är tydligen alldeles för omogen för det.

Well, förutom att jag fick lite ångest när jag gick igenom mina uppringda nummer på morgonen i söndags var helgen bra, lilla julmarknad, tomtegröt och en dos dansband på Högtomt. Det duger bra åt fattigt folk.

Lilla jul i antågande

Åker hem till Åland imorgon. Skall uppsöka farbror doktorn och ta bort några läskiga födelsemärken som jag har i hårbottnen, hoppas att dom inte måste raka bort allt för mycket hår för att få bort dem bara! När jag nu en gång är hemma under lilla jul skall jag passa på att fira dagen så traditionsenligt som möjligt också, vilket innebär att jag skall gå på julmarknad på Jan-Karlsgården på dagen och på fest till Högtomt på kvällen. Det skall bli jätteroligt! Jag hoppas att mamma och Inger har tagit in en lillajulgran också och att de tagit fram ljusstakar och sånt så att man kommer i julstämning. Om inte annat brukar dom ju ha en stor julgran på Högtomt.

Förra året var jag och syrran och stal en gran från Nisse och Arvids mark. Vi trodde att vi var på vår egen mark så vi kröp ner i ett dike där en enorm gran stod och så turades vi om att såga av den. Efter en hel evighet föll åbäket omkull och vi drog upp den på pappas pick up och förde den stolta till Högtomt. I diket lämnade vi tydliga spår av vårt granstöldsbrott. Dagen efter under festen kom det dock fram att vi hade sågat ikull granen på Mörnarnas mark och Nils och Arvid sade att de skulle surra fast granen i Sussis taxis dragkrok och släpa hem dem när festen var över. Detta glömde de som tur var bort när det var dags för hemfärd. Kanske på grund av att de fått koncentrera sig så hårt på sin påhittade sång om en som heter Stefan och hans schaktblad som de skulle köpa.

De två lilla jul fester jag närvarat på hittills har varit otroligt roliga så jag har höga förväntningar även på årets. En lilla julfest innebär gröt och glögg och dansband, riktig bondfest med andra ord, roligare blir det knappt. Men vem vet, kanske vi måste ta oss in till Ålands nöjespalats Arken innan kvällen är över. Utbudet av fräscha singelgrabbar på Högtomt brukar nämligen inte vara jättestort... Fast man vet aldrig, kanske några nya förmågor hittar dit i år.

Är tillbaks på söndag eller måndag, tills dess!

Glad lilla jul på er allihop!

Så söt så att jag skulle kunna spy!

Så uttryckte jag mig tydligen om en grabb i Åbo härom helgen. Det citatet kan jag stå för även i nyktert tillstånd. Det är inte många killar som är sådär otroligt söta, sockersöta. Antingen är de snygga, eller så ser de bra ut, eller så har de en sån otrolig karisma och charm så att de blir snygga alternativt söta bara på grund av det. Men han här killen var verkligen otroligt söt, han hade nog alla ovanstående egenskaper. Så söt så att jag skulle kunna spy. Utan tvekan.

Kom att tänka på det nu när jag satt och såg på Idol och Ola. Han är också otroligt söt. Men inte så söt så att jag skulle kunna spy. Skall göra en lista på killar som är så söta. Har ni några förslag?

På begäran

Skall inte skriva om Christer Sjögren och Vikingarna nu ifall ni trodde det. Nej, jag har fått ett önskemål om att berätta några roliga anekdoter från förr här på bloggen och som den tillmötesgående person jag är skall jag förstås göra mitt bästa.

Den första historien jag drog mig till minnes utspelade sig på en sommarfest på Lappo för några år sedan. Lappo är en ö i den åländska skärgården där det varje år hålls en stor sommarfest som alla som äger en båt åker ut till och festar vid i flera dagar. När jag och mina kompisar Anna och Lina hade nått den åtråvärda åldern 18 år tyckte vi att det var på tiden att vi tog oss ut till Lappo vi också. Det resulterade i att vi åkte dit med min farmor och farfar i deras båt och sedan tältade vi på en gräsmatta en bit från hamnen.

Det som är hela grejen med den här historien grundar sig i det faktum att det kryllar av mygg på Lappo. Aldrig i hela mitt liv har jag varit med om något liknande när det gäller myggmängd. Det var omöjligt att stå stilla mer än ett par sekunder utan att bli fullkomligt uppäten och efter den festen har jag alltid ett myggspray i handväskan när jag åker på sommarfester. Nu till storyn.

Anna hade liksom mig och Lina fått oerhörda mängder myggbett under kvällen. När vi mötte en gammal kompis som lystrar till namnet Dick hälsade han genom att pussa Anna på handen varvid hon hävdade att myggbettet som han lyckats träffa med pussen genast hade slutat klia. Jaja, tänkte vi och lade inte mer energi på att fundera på Dicks magiska läppar. Timmarna gick, myggen blev fler och aggresivare i samma takt som vi blev fullare och innan kvällen var slut gick Anna längs Lappos byväg och ropade:

- Jag behöver dick!! Aaah, jag behöver dick!

Hoppas farmor och farfar sov sött i sin båt.

Att falla på målsnöret

Fick ut min tenta från förra kursen idag, och fick G (godkänt). Det var precis det jag hade förväntat mig. Däremot förväntade jag mig inte att ligga så nära VG som jag gjorde.

Gränsen för VG (väl godkänt) låg på 26 poäng. Jag hade 25. Hur surt är inte det, en ynka poäng från högsta betyg. Jag skulle hellre ha haft 20 poäng då så hade jag inte behövt falla på målsnöret som jag gjorde nu.

För det är nog bland det retligaste som finns, inte bara när det gäller tentor utan allt här i livet. Att vara så nära som man bara kan vara och sedan falla precis innan målsnöret.

För ingen bryr sig om ifall man hävdar att man bara var en poäng ifrån, det räknas inte. Antingen korsar man mållinjen och badar i champange eller så faller man precis före och får besviket se hur någon annan gör bästa resultat istället för en själv.

Surt.

Vad hände med kommentarerna?

Ni som läser det jag skriver, varför slutade ni kommentera?

Fick rätt bra med kommentarer till mina första inlägg, men nu går trenden spikrakt nedåt. Kanske ni liksom jag tycker att inläggen på senaste tiden varit rätt så okreativa, humor- och känslolösa textsnuttar. Jag känner för tillfället att jag inte har lika mycket inspiration till att skriva små vitsiga inlägg eftersom all min kreativitet just nu läggs på den förbannade b-uppsatsen.

Till min fasa har jag också kommit på mig själv med att skriva ett par "dagboksinlägg" här på bloggen, det som jag från början svor vid Gud att jag skulle låta bli att göra. Ni vet, sådana där som i kronologisk form radar upp vad jag sysslat med under dagen, som en "att göra lista" där allt redan är gjort. Ska försöka skärpa mig och låta bli att författa sådana inlägg i fortsättningen eftersom jag själv tycker att det är det tråkigaste som finns att läsa andras "dagböcker" i bloggform. Har man inget vettigt att säga ska man vara tyst, så nu måste jag försöka komma på några bra ämnen att skriva om ifall jag skall fortsätta med det här bloggandet.

Det var nämligen svårare än jag trodde det skulle vara att hålla den här sidan på den nivån jag ville ha den. Insåg efter cirka två inlägg att vem som helst som äger en ålandsbok eller någonsin bott på ön kan räkna ut vem jag är, och därför även räkna ut vem de jag skriver om är. Så det där med att vara fullständigt utelämnande och öppen eftersom jag inte skulle berätta vem jag är gick ju bort direkt. Nu är det inte så att jag själv har några problem med att vara öppen och berätta snaskigheter om vad jag sysslat med här på bloggen, nej jag är oftast allt för öppen och berättar saker vare sig folk vill höra eller inte. Men bloggforumet är ju en lite speciell situation. Jag vet ju inte vilka ni är som läser, så jag kan inte bestämma vilka jag berättar saker och ting för. Då blir smaskiga detaljer svåra att delge, eftersom det mesta inom den genren innefattar två personer. Så vare sig jag är fullkomligt okej med att lämna ut mig, så kan jag ju inte börja lämna ut andra hur som helst.

Visst kan jag låta bli att nämna namn, men någon känner någon och mitt i allt räknar någon ut vem jag skrivit om och så tar vederbörande illa upp. Och inte tänker jag börja fråga "Är det okej om jag skriver om dig på bloggen?" innan jag kliver ur sängen och knallar hem. Nej, smaskiga detaljer blev plötsligt något känsligt, på grund av att jag inte är ensam upphovsman till dem. Så tyvärr, för tillfället kommer det inte bli sexigare på den här bloggen, men jag ska göra mitt bästa för att skriva läsvärt ändå. Så sluta inte titta förbi, och kommentera gärna.

Åland mitt Åland min hembygd det är

Aldrig är jag lika patriotisk som när jag umgås med andra ålänningar utanför Åland. När jag sitter hemma på ön med samma människor gnäller och klagar jag över att ingenting händer där, att det är för kallt eller för varmt och att det jämt är samma människor överallt. Men sedan, när jag träffar dessa samma personer på någon annan ort, då är plötsligt Åland paradiset på jorden och jag har inte ett ont ord att säga om min hemort.

Ett bra bevis på detta var när vi var i Åbo i helgen och alla steg upp, höll handen för hjärtat sjöng "Landet med tusende öar och skär" så högt så att taket kunde ha lyft, eller när jag var med mina kompisar på en resa i Spanien för ett par år sedan, och vi tjurnackat drack vodka och sjöng snapsvisor med våra nyfunna holländska vänner. "In OUR COUNTRY we only drink vodka!" förklarade vi stolt och svepte snapsarna i ett försök att visa hur oberörda riktiga finländare är när den brännande drycken dricks som saft.

Det är ett ganska roligt fenomen egentligen, undrar om alla nationaliteter är lika patriotiska när de lämnar sitt hemland. Jag tror det som är lite speciellt för oss ålänningar är att vi kommer från ett så pyttelitet ställe, där vi anser att vi är en helt egen sorts "nationalitet". Vi är ju inte svenskar, och vi kallar oss inte finnar. Vi är stolta över att vara just ålänningar och det hör till den åländska mentaliteten att man ska klaga på att allt är för litet, för kallt eller för dyrt på ön när man befinner sig där och då får man inte utlopp för all sin stolthet. Därför kan den svämma över i en komisk patriotism när man befinner sig i till exempel Örebro, Åbo eller varför inte Spanien. Kanske det skulle vara värt att vara lite stolt när man är där hemma också, så man inte blir tvungen att se för djupt i vodkaflaskan när man är på semester. Värt att tänka på.

Minst i släkten

Hälsade på min kusin i början av veckan när jag var hemma på Åland. Hon har en liten pojke som heter William som är 8 månader gammal. Det var jätteroligt att träffa honom, särskilt som jag träffar honom så sällan när jag inte är hem så ofta. Han hade växt en massa och gjort stora framsteg sedan jag hälsade på sist. Nu hade han börjat åla sig fram på mage, svänga från mage till rygg och tvärtom och han lär nog börja krypa när som helst, han stod och gungade på alla fyra men sedan blev det ner på mage innan han drog sig framåt, men när jag ser honom nästa gång är han säkert uppe på alla fyra och tar sig runt.

Bebisar är i alla fall det sötaste som finns, och det bästa är när man kan låna en släktings barn ett litet tag att leka och gulla med, och sedan kan man lämna tillbaks barnet när det börjar gråta eller behöver få en ny blöja. En timme bebis om dagen någon dag i månaden passar bra, för tillfället räcker det alldeles utmärkt.

Systra mi

Har haft ett par jättetrevliga dagar med lillasyster. Hon hängde med hit till Örebro i onsdags när jag åkte hemifrån för att hon skulle göra babysimpraktik på ett bad i Västhaga. Igår var vi ut till Marieberg å shoppade julklappar och spatserade runt på Ikea och på kvällen var Lina och Sofie hit och vi satt alla och tittade på Idol. Där Sebastian by the way är kung, om inte han vinner är det skandal. Hade supertrevligt med lillasyster i alla fall, det känns som att vi kommit varandra väldigt nära på sista tiden vilket är kanon. När vi var mindre bossade jag runt med henne och hon var en riktig retsticka, men vi lekte ändå mycket med varandra och kom väl rätt bra överens. Men nu när vi börjar bli vuxna och speciellt efter skiljsmässan känns det som att vi blivit mer vänner än vad vi varit tidigare, det har varit bra att ha någon att luta sig mot när det blåsit i vår familj.

Och på tal om ingenting, om ni undrar varför det är en kyrka på bild vid mitt Åboinlägg så är det för att Åbo domkyrka är det mest bestående minnet från orten, troligtvis för att jag stod nedanför tornet och pratade i telefon någon timme under kvällen.

Tecken

Jag efterlyste Mr Right i en blogg härom veckan. Om jag skulle tro på tecken skulle jag nästan tro att jag hade snubblat över honom nu men trots att jag är vidskeplig kräver jag nog lite mer handfasta bevis innan jag skall börja fundera i sådana banor. Dock är "tecknen" tillräckligt osannolika för att nämna:

Fick hans telefonnummer, endast en siffra skiljer från min pappas.
Fick brev från hans pappa på posten idag, i och för sig bara på grund av ett stipendium jag hade sökt men ändå.

Eller så är det tecken som har med pappor att göra bara, eller bara vanliga slumpmässiga sammanträffanden. Men min teori låter roligare.

Mina första artiklar är tryckta!

Idag fick jag Lösnummer nr 7/05 i min postlåda och därmed är mina allra första nyhetsartiklar och reportage tryckta! Känner mig jättestolt över bedriften. Har även sökt ett frilansjobb på Nya Åland som nöjes- och musikskribent. Håll tummarna för mig nu, känner att nu när bollen börjat rulla kommer allt gå hur bra som helst. Är sjukligt positivt inställd just nu, men man får ta vara på den känslan så länge den varar!

Åbo i mitt hjärta!

Tillbaka i Örebro med grym ångest över b-uppsatsen som jag knappt börjat på. Tiden har helt enkelt inte funnits än, men idag skall det bli ändring. Måste dock först ta mig tid att ge en utförlig rapport från åboresan som jag lovade.

Det är en rätt enkel ekvation egentligen. Sätt 11 Örebroålänningar på en buss som för dem till det fortskaffningsmedel de känner till bäst av dem alla; Finlandsfärjan. Addera en buffé där de får dricka obegränsade mängder alkohol och håll dem vakna hela natten. Tvinga dem av båten 07.30 med inköpt taxfreesprit i näven och placera ut dem med likasinnade åboålänningar runt om i åbo. Addera lite bowling+öl mitt på dagen så fyllan inte hinner dö ut och ställ sedan till med en klassisk sitz. Summan av kardemumman blir en otroligt rolig resa, en fylla utan dess like och en härligt glad känsla plus en bakfylla som räcker i flera dagar.

För att ta det från början, vi 11 tappra Öre-ålänningar kryssade Stockholm-Åbo i fredags natt. Det blev inte många timmar sömn men det var det värt. När vi kom i land i Åbo hämtade Soffi upp oss tjejer och vi åkte till henne och vilade ett par timmar. Mådde skit men efter lite bowling på eftermiddagen piggnade jag i! Vi Saltvikare regerade på bowlingbanorna förresten, Alm var slutgiltig segrare och om jag räknat rätt så var jag bäst av girlsen. Inte illa...

Drog sen vidare med Macke J som vägvisare till Mattias Bs lägenhet där jag och Camilla fixade till oss innan kvällens sitz på MK. Åbograbbarna (för man kan gott säga grabbar, Soffi var enda tjejen från ÅSL som ärade oss med sin närvaro) hade lagat ärtsoppa och pannkaka och sitzen var succé! Vi som hade festat ett dygn var lite oroliga för ärtsoppan men det var inga större problem att få ner den. Det sjöngs och skålades och pratades och trillades från stolar och bord och var ett allmänt fylleslag. Men gud vad roligt det var! Senare drog vi vidare till Källarn, en annan lönnkrog där vi stannade ett tag, även det var skojigt, även om mitt minne börjar svika där inpå småtimmarna.

Jag vet att jag utlovade smaskiga detaljer från helgen, men av respekt för övriga inblandade nämner jag inga namn. Fick mysa lite och fick lite välbehövlig närhet innan kvällen var slut i alla fall.

Åtta morgonen därpå steg vi ombord på Amorella igen efter en kanonhelg. Blev helt kär i Åbo under det där dygnet, Örebro känns som en håla efter denna resa. Hoppas vi har tagit lärdom av ÅSL inför nästa sitz nu så vi också kan ha lite folk på bordet under våra tillställningar.

Har inte smält alla intryck riktigt än, så det är mycket möjligt att jag återkommer med mer om resan till öst. Nu hägrar b-uppsatsen så jag kan inte sitta här och drömma mig bort till tusen sjöars land längre.

Åbo, here I come!

Drar till Åbo med Ålands nation idag, skall kryssa från Stockholm ikväll för att sen spendera morgondagen och natten i Åbo, ska bland annat gå på sitz som dom kallar det där i öst. Sedan blir det Åland ett par dagar. Borde vara tillbaks på onsdag. Då får ni höra allt! Tills dess.

Papas tapas, klassfest och Klaras

Fyllebloggade när jag kom hem inatt men vaknade tidigt och tog bort inlägget, var onödigt gnällig så nu ska jag berätta samma story lite positivare!

Var och käkade med några tjejer från klassen igår, supertrevligt! Vi var till ett litet ställe som heter Papas tapas och jag åt fyra små rätter, bl.a. var det marinerade räkor, bläckfisk, kyckling och mozzarella. Riktigt gott och trevligt alltså. Kan varmt rekommendera stället. Sedan gick vi över halva stan till Ian och Martin som hade klassfest. Var riktigt många från klassen som dök upp och det var trevligt. Fast det var en stor besvikelse att Ians orm inte visade upp sig när jag kikade i terrariet, skulle ha varit roligt att se en husdjursorm, ha bara sett ödlor tidigare. Efter förfesten drog vi allihop ner till Klaras men där var det inte så roligt. Tyckte inte de spelade så bra musik och så var det ganska dåligt med folk. Men härdade ut till slutet i alla fall och sedan knallade jag hem i min ensamhet genom Örebronatten. Blev duktigt mörkrädd då efter att våldtäkter hade varit ett samtalsämne som kommit upp på förfesten så jag ringde och väckte en stackars kompis och tvingade honom prata med mig tills jag kom hem så han skulle kunna ringa polisen ifall jag mitt i allt blev bortrövad av någon äcklig våldtäktsman. Som tur var behövde han inte ingripa, jag kom hem trygg och oskadd, som så många andra nätter. Men man borde nog kanske skärpa sig och inte gå hem ensam mitt i natten längre. Ska fundera på vad min åsikt om det verkligen är. Ber att få återkomma...