Gåshud

Säga vad man vill om Carola Häggkvist, men sjunga kan hon. Har sett hennes konsert från Dalhalla två gånger nu. Blev lika golvad andra gången. Är det möjligt att få ståpäls ända ner på fötterna? Det verkar så.

Ni måste bara...

... titta på Jonas Petersons bilder. De är fantastiska. Lyssna gärna på låten han länkar till också. Den är också fantastisk.

Och tatueringen tjejen har på insidan av armen är underbar.

Som sagt. Det är mycket nu.

Snurrig

Om helgen var tuff var det ändå inget mot vad arbetsdagarna den här veckan varit. I dag var värst, tolv timmar utan paus känns i både kropp och knopp. Ber att få återkomma när beachvolleyresultaten slutat snurra i min hjärna.

Baksmälla

Jag jobbade en sisådär 23 timmar i helgen, 13 av dem i går. I dag känner jag mig överkörd, så jag ska kurera mig med en dag på stranden läsandes Stieg Larsson. Sedan blir det fotboll för hela slanten i kväll. Härliga augustidag.

Tidlös

Det har varit mycket hjärta och smärta här på sista tiden. Nu får det räcka, det börjar till och med stå mig själv upp i halsen.

Ska ägna mig åt mer lättsmält bloggande i stället, ett tag i alla fall. Börjar med att bjuda er på en ordvits som jag kommit på alldeles själv. Sann är den också:

Jag har tappat bort min klocka, alltså är jag tidlös.

Avstånd del 2

Egentligen är det ingen ravin mellan oss. Bara ett köksbord. Han sitter där på andra sidan, nära nog för att jag skulle kunna sträcka ut handen och fatta hans. Men det vågar jag förstås inte. Jag vågar ju inte ens möta hans blick. Jag är rädd för vad jag får se i hans ögon. Eller kanske ännu mer för vad han får se i mina.

Avstånd

Det känns som att stå på varsin sida av en ravin. Klyftan är för vid för att hoppa över. Dessutom är ravinen så djup att jag slår mig fördärvad om jag är dum nog att försöka.

Jag står på min sida och velar. Väger möjligheter mot omöjligheter.

Tänker kanske, kanske, kanske. Kanske klarar jag hoppet. Kanske stäcker han ut handen och fångar mig i språnget. Kanske når jag andra sidan.

Men rädslan tar över. Eller förnuftet. Vilket som.

Jag står kvar.

Pest eller kolera, eller hur var det nu?

Fördel med att vara singel:
Man kan göra precis vad man vill, när man vill, hur man vill. Ingen lägger sig i.

Nackdel med att vara singel:
Ingen lägger sig i.

Otacksam

Jag är så omotiverad. Oinspirerad. Trött. Har jobbat tre dagar nu och hittills har det varit minst sagt segt. Hittar inte flytet, men det ska väl förhoppningsvis lösa sig när man kommer in i lunken igen.

Känner mig ruskigt otacksam som gnäller när det finns de som jobbat hela sommaren utan semester. Och de som inte har jobb alls.

Måste rycka upp mig. Ledig dag i morgon. Det kanske gör susen.

Sarah McLachlan

Lyssna på henne ibland. Hon är bra.

Inget att skriva

Är oinspirerad. Skulle kunna skriva om favoritämnet kärlek men orkar inte. För att skriva vettigt på det temat måste man känna efter, och det vill jag inte. Något annat har jag inte att skriva om. Förutom om att jag jobbade första dagen efter semestern i dag.

Det gick bra. Inga överraskningar alls. Allt var precis som vanligt. På gott och ont.

Back to work

I morgon börjar jag jobba igen. Har verkligen ingen lust.

Uppdatering pågår

Ville ha en besöksräknare på min blogg. Därför var jag tvungen att uppdatera, och nu ser allt för jäkligt ut. Ska ta tag i layouten så fort jag kan.

Om det visar sig att någon som läser bloggen förstås, annars kan jag väl lika bra lägga ner.

Soundtrack of my summer

Regnet öser ner och visst känns det som att sommaren går mot sitt slut. Så är det förstås inte. Ännu väntar många soliga dagar, Paf Open, inflyttningsfest och kräftskivor, men just i dag känns ändå som en bra dag att sammanfatta sommaren 2010. Särskilt som jag bara har fyra ynkliga semesterdagar kvar.

Sammanfattningen får bli en låtlista. Sånger som för tankarna till den roligaste sommaren hittills i livet.

You can't hurry love - The Concretes
A Whale's heart - The Concretes
I hope that I don't fall in love with you - Tom Waits
Utan dina andetag - Kent
Kom ihåg mig då - Lars Winnerbäck
Leva livet - Lill-Babs

En salig blandning av låtar som alla säger en del om sommaren så här långt.

Hinner inte blogga

Lever för fullt istället.

Lätt nervös

Skapade ett evenemang på facebook här om veckan. Ska ha en fest i samband med Vikingamarknaden och döpte därför evenemanget till något med ordet viking i titeln. Var just in på facebook för att se om någon tackat ja till inbjudan. 168 anmälda deltagare. Hann bli lätt nervös innan jag såg att det var till själva Vikingamarknaden, ett annat evenemang i listan, som så många tackat ja.

För övrigt var Tamas Gruborovics mål när IFK slog VPS igår otroligt snyggt.

Många ord men ingen rubrik

Jag och Kent har aldrig riktigt kommit överens.

Trots att det hör till att gilla Sveriges största rockband har jag inte imponerats. Aldrig köpt en skiva. Aldrig laddat ner en låt. Faktiskt ofta bytt radiokanal när Jocke Bergs stämma strömmat genom bilens högtalare.

Ikväll spelade de i Mariehamn.

Få se nu då, tänkte jag. Få se om jag fattar. Om jag efter den här spelningen förstår gruppens storhet.

De inleder med Utan dina andetag. Finstämt. Vackert. Jag ler och nickar tyst. Kanske vi ska hålla sams ikväll Kent och jag. Kanske vi till och med kan trivas i varandras sällskap.

Låtarna avlöser varandra. Jocke låter musiken tala. Dansar, skrattar, sjunger - men ägnar sig knappt alls åt onödigt mellansnack. Det behövs inte. Allt han kan tänkas ha på hjärtat sägs i texterna.

Jag kommer på mig själv med att klappa med. Gunga sakta fram och tillbaka. Låter inte Jockes röst bättre live än på skiva? Är han inte cool där han dansar fram på scenen? Jo, jag tror det.

En timme rusar förbi. Kent drar av sina monsterhits. Spänner musklerna och visar vad de går för. Och de är bra, något annat kan jag inte tycka. Så greppar Jocke mikrofonen och pratar med publiken. Säger att man ska uppskatta sina nära och kära. För att det suger att vara ensam.

Han säger meningen som kunde vara övertext till den här bloggen. Den jag återkommer till gång på gång. Att det suger att vara ensam.

Jocke håller med. Han har fattat grejen.

Jag känner mig besegrad. Jag har kapitulerat. Jag förstår storheten. Klappar berusat för att kalla in bandet på nytt. Ler lyckligt när de återvänder till scenen.

Extranumren drar igång. Men vad sjunger han? Att vi alla ska dö? Vad håller han på med?

Jag skakar besviket på huvudet. Visste väl att det var för bra för att vara sant. Klart att jag och Kent inte kunde hålla sams hela kvällen. Klart att de skulle dra upp det där med döden. Den jag fruktar mest av allt. Den jag vill förneka och aldrig höra talas om. Förstås.

Men så ångrar sig Jocke. "Älskling vi ska alla dö" var bara snack. Han har ju förstått att kärleken besegrar allt. Att den till och med övervinner döden. Skrattar döden i ansiktet. Han sjunger:

Du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö.

Det vi har ska aldrig dö
Nej, det vi har ska aldrig dö
Det vi har ska aldrig dö.

Sedan sprutas det konfetti. Röd konfetti. Små papperslappar klippta som duvor. Fulla med text. Ord om kärlek.

Och med det tar Kent en plats i romantikerns hjärta.

En burk tonfisk och två kokta ägg

Semestermat är inte alltid så sofistikerad.

"Kontrollera användarnamn"

Försökte nyss logga in på jobbmailen. Bara för säkerhets skull. Bara för att se om det lottas ut fribiljetter eller om det korats en vinnare i VM-tipset. Bara för att se om det informeras om kommande personalfester eller om hur man får tag i sitt Rockoffpass.

Det gick inte. Inloggningsuppgifterna godkändes inte. Tydligen har lösenordet gått ut och enda sättet att ändra det är från min plats på redaktionen.

Kvar har jag alltså två och en halv vecka semester där jag inte kan kolla jobbmailen. Kommer vara så utvilad den 9 augusti att jag aldrig kommer bli stressad igen.