Sprickfärdig av stolthet

Det här inlägget kommer att handla om mina hästar. Bara som en förvarning för er som inte är intresserade, ni kan sluta läsa nu.

Jag träffade Valtige när jag var ungefär 15 år. Sussi, som nu mera är min tränare behövde någon som kunde hjälpa henne med hennes då 4 hästar och jag var där tre dagar i veckan. Jag lärde mig massor, fick rida Sussis två egna hästar och senare också Valtige. Valtige hade då ett halvårs gammalt föl som hette Salome vid sidan och mina uppgifter gick ut på att motionera och sätta igång Valtige efter hennes mammaledighet. Jag blev helt såld, hon var den finaste, snällaste häst jag någonsin hade träffat och hon var en stor personlighet. Så när hon efter ett år skulle flytta till Sverige grät jag stora floder. Var till och med och hälsade på henne till Vallentuna en gång. Hon fick två andra föl i Sverige och en dag ringde hennes ägare upp mig och berättade att hon tänkte sälja Valtige och att jag kunde få henne billigt om jag ville. Jag hade för länge sedan bestämt att jag inte skulle ha någon egen häst före jag pluggat klart eftersom jag inte ville låsa upp mig vid något sådant. Men då ändrades planerna, det var ju min livs häst, och jag kunde inte säga nej. Så efter att vi skrivit på pappren förde vi henne till ett stuteri och med ett föl i magen kom hon sedan hem till Åland. Tyvärr blev inte lyckan så långvarig, vi var tvugna att ta bort Valtige på grund av en skada för ett och ett halvt år sedan. Men då hade hon fått ett litet svart föl med en hel massa temperament och personlighet. I sommar blir han 4 år och jag skall rida in honom. Volant heter han. Och idag är jag så stolt över honom så jag skulle kunna spricka. Hovslagaren hade nämligen berömt honom för att han hade skött sig exemplariskt vid verkningen där hemma. Det låter kanske inte så speciellt, men han har varit ett riktigt busfrö som inte riktigt varit tillräckligt uppfostrad för att stå som ett ljus tidigare. Men övning ger tydligen färdighet så något rätt i hans uppfostran måste jag ha gjort. Känner mig som en stolt mamma över min bebis. Längtar till nästa helg när jag får åka hem och tala om för honom hur duktig jag tycker han har varit.



Kan fortfarande sakna Valtige väldigt mycket. Men jag har den bästa delen av henne kvar där hemma i stallet. Är väldigt tacksam för det.