Kärlekskrank

Har drömt om gamla flammor de senaste nätterna. Eller egentligen bara om en gammal flamma och några gamla span. I alla drömmarna har jag och grabbarna kramats, hållit handen och varit allmänt puttinuttiga med varandra. Tror detta är en stark indikator på hur kärlekstörstande jag är för tillfället. Längtar efter någon att överösa med kärlek. Någon att krypa ihop hos och bara mysa. Känna mig omtyckt och trygg. Var väldigt länge sedan nu.

Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande, men däremot några återkommande strul som betytt mycket för mig. Har bara varit riktigt kär två gånger i hela mitt liv, men då har det varit ordentligt. Första gången trodde jag aldrig det skulle gå över. Trodde att jag skulle vara kär i honom för resten av mitt liv och aldrig någonsin kunna känna lika starkt för någon annan. Självklart var det inte så. Det blev aldrig något mellan oss och en dag märkte jag att känslorna var borta och efter det tog det inte länge innan jag trillade dit igen. Föll som en fura eller vad det nu heter, och landningen var hård. Mitt uppe i tonåren och så fruktansvärt olyckligt kär. Visste den här gången att känslorna inte skulle vara för evigt, p.g.a. att känslorna för min första kärlek mot mina förväntningar hade dött ut efter ett tag. Tyvärr underlättade inte vetskapen om detta saken nämnvärt. Betedde mig som en riktig idiot mellan varven, grät, svor och gormade och lovade mig själv att glömma honom. Men kunde inte släppa taget. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan och i det här fallet var det nog så. Hoppades och hoppades in i det sista att han på något mirakulöst sätt skulle vakna upp en dag och bli kär i mig. Det hände inte. Var under hela den där kaotiska tiden medveten om att det skulle ta slut en dag, det var bara en fråga om när. Så den dagen han berättade att han blivit tillsammans med en annan tjej blev jag inte förvånad. Det gjorde det i och för sig inte ett dugg lättare att komma över honom. Men det konstiga var, att lika ledsen som jag blev när jag stod inför detta absoluta slut, lika lättad kände jag mig. Plötsligt fanns det inget mer att hoppas på, ingen orsak att drömma, längta och hoppas och äntligen kunde jag ställa in mig på att gå vidare och släppa taget. Så det gjorde jag.

Sen dess har några flammor kommit och gått, men jag har inte hittat någon att älska sådär gränslöst igen. Längtar efter att känna så igen. Inte lika olyckligt kär förstås, men lika kär. Tycker om att känna så starkt för någon, tycker om att veta precis vem jag vill ha och fokusera mig på det. Vill inte göra om samma misstag igen. Har man blivit bränd en gång aktar man sig för elden heter det, och det kanske är orsaken till att jag inte kastar mig in i något lika förutsättningslöst som förut. Men jag tror inte det är den största orsaken. Jag känner mig själv och vet att om den rätte skulle dyka upp skulle jag troligtvis falla hals över huvud ännu en gång.

Den rätte kan gärna få dyka upp nu, vill inte vänta längre. Efter två olyckliga kärlekar skall väl nästa bli lycklig. I alla fall om man tror på "tredje gången gillt". Så bring it on.