tisdag, januari 31, 2006

Har helt glömt bort....

...att jag tänkte lägga upp det jag skriver i Nya Ålands "Nöje" här på bloggen så att ni utan den åländska röda tidningen kan kommentera. Nåja, hellre sent än aldrig, här kommer mina två första krönikor. Jag tar gladeligen emot konstruktiv kritik så att jag kan göra ännu bättre ifrån mig i framtiden. Håll till godo.

Då var det alltså dags att testa sina vingar i ett nytt forum, som frilansare för Nya Ålands nöjesredaktion. Det här blir något helt nytt för mig och det skall bli väldigt roligt! Undrar om de erfarenheter som jag har skaffat mig på mina tidigare arbetsplatser kommer att vara till någon nytta här?

De tre månader jag spenderade på ett franskt dressyrstall till exempel? Det ligger nog rätt långt ifrån den åländska nöjesbevakningen. Eller mitt jobb som försäljare på en matvarubutik i Saltvik? Kanske inte heller speciellt nöjesfyllt. Det faktum att jag vet det mesta om sniglar efter mitt jobb som guide på snigelsafarit i Kastelholm eller att jag vet var alla postlådor i Lumparland, Geta, Sund och Godby står efter en tid på posten kommer nog inte att vara till mycket hjälp när jag skall försöka bevaka det åländska nöjeslivet.

Med tanke på dessa meriter är det nog tur att mycket av min fritid ägnas åt nöjen. Jag pluggar i Örebro och där finns det mycket att välja på. Kåren, studentpuben Bärseback eller krogarna inne i centrum, två biografer som visar ett tiotal filmer åt gången, mysiga caféer och fina billiga restauranger, mer nöjesliv än vad man är bortskämd med hemifrån. Därmed inte sagt att jag ägnar mig mindre åt nöjen när jag är hemma. Förutom att jag skall hinna med att sköta om min häst när jag är på ön så är ett besök på Arken alltid inplanerat. Även en kort tur på Torggatan skall hinnas med trots att shoppingutbudet är magert och priserna är dyra. En fika på Svarta katten eller en tjejmiddag med kompisar som man inte träffar så ofta känns ibland roligare än en heldag i vilken storstad som helst.

Man kanske får kämpa lite mer för att hitta roliga evenemang på Åland. Men de finns, och de är absolut värda att bevaka. Därför är jag här.


Ovanstående var min första krönika och nedan kommer det jag skrev till förra fredagen.

Idrottsgalan är inget för en lipsill

Helgens stora nöjesevenemang på Åland är utan tvekan idrottsgalan som går av stapeln på Arken ikväll. Ålands bästa idrottsmän och kvinnor skall ta emot priser för att de har lyft tungt, seglat fort, simmat långt och sparkat bollar på ett utmärkt sätt förra året. Champagnen kommer att flöda och stämningen kommer vara på topp. Självklart tänker jag vara där. När jag ändå befinner mig på hemmaplan över helgen är det givet att jag ska gå ut och vimla bland idrottarna. Men jag tänker inte gå på själva galan. Planen är att hoppa över prisutdelningen och istället glida in passligt runt midnatt.

Varför då? Jo, för efter den gråtfest jag hade framför teven då svenska idrottsgalan gick häromveckan vågar jag mig inte på att se en åländsk, måhända lite mindre spektakulär, idrottsgala live på Arkens restaurang.

För att ta det från början. Jag har en konstig ovana att gråta när jag ser på sportsändningar. När dressyrryttare avslutar sina program med pampiga galoppombyten till Abbamusik eller när längdskidåkare sträcker armarna i luften då de åker över mållinjen fylls mina ögon av tårar. Likadant när Zlatan eller Henke stänker in straffar i avgörande matcher eller när hundrameterslöpare slår nya världsrekord. Men det är ändå ingenting mot det gråtkalas jag hade när jag tittade på svenska idrottsgalan. Det var värre än att se Titanic och hacka lök på samma gång. Kajsa Bergqvist fick pris för årets prestation och Anja Pärson blev årets kvinnliga idrottare. Redan då var ögonen glansiga. Som spiken i kistan fick Tony Rickardsson ta emot Jerringpriset. Gubben hade väntat på det i åratal. Tårarna sprutade.

Jag tänker inte riskera att börja gråta som ett litet barn när bragdguldet delas ut ikväll. Tills jag lär mig bemästra tårkanalerna får det räcka med att mingla med pristagarna då medaljerna redan har hängt tryggt runt deras halsar i några timmar.

1 kommentar:

Anonym sa...

Kritik o kommentarer till detta har du redan fått av mig så jag tänker inte dra det en gång till. Men ser framemot o få "kritisera" dina kommande alster! :)