Dyster

Har varit lite nere hela den här helgen. Vet inte riktigt varför egentligen, för inget speciellt har hänt och jag är inte ledsen över något, men ändå har humöret inte riktigt orkat upp på toppnivå. Kanske beror det på att jag har börjat packa inför nästa helgs flytt, och i samband med packandet har jag blivit varse om vad jag åstadkommit under de snart två år som jag varit här i Örebro. Eller kanske rättare sagt, jag har blivit varse om att jag inte har åstadkommit speciellt mycket.

Jag har en bunt sparade artiklar, fyra pärmar skolpapper och en hel del fotografier som vittnar om vad jag pysslat med sedan jag landade här hösten 2004. Så mycket mer än det är det inte. Det känns som att jag stampar på stället lite grann och som om jag borde ha åstadkommit mycket mer. Jag tittar på kort från mitt sabbatsår efter gymnasiet och längtar tillbaka. Då levde jag verkligen fullt ut. Prövade mina vingar, gjorde det jag kände för och hade roligt mest hela tiden. Älskade och vågade riskera att bli sårad. Blev sårad. Men det gjorde inget, för det var värt det såhär i efterhand.

Men nu känns det som att jag har blivit feg. Jag vågar inte lika mycket längre, och jag lever inte lika fullt ut mer. Det heter att man är ung och dum, men jag skulle vilja säga att jag var ung, dum och orädd. Ung är jag ju fortfarande, antagligen rätt dum också, men betydligt räddare än förut. Jag har börjat låta hjärnan bestämma istället för hjärtat och det är kanske därför min tid här i Örebro varit rätt jämngrå. Hittills har jag inte gjort något som jag tror kommer få ta upp speciellt mycket plats i min historibok.

Jag vill våga igen, våga riskera att bli sårad, våga ta chansen även om det resulterar i ett fiasko. Kanske det är en ordentlig spark i baken jag behöver, någon som får mig att lyfta ändan ur vagnen och ge mig ut i livet igen. Helhjärtat. Jag vet vem som skulle kunna ge den där sparken... Men han kanske är lika feg som jag.

Antingen är det på grund av ovanstående som helgen varit deppig, eller så är det för att min tonårsflamma gått och förlovat sig. På något sätt känns det konstigt. Jag är glad för hans skull, missförstå mig inte för jag tycker det är härligt för honom. Men på något sätt påminner det mig om att det finns de som levt och utnyttjat de senaste två åren till fullo, medan jag har skrivit en handfull artiklar, läst en tjock bunt kurslitteratur och låtit hjärnan styra över hjärtat.