ADI

Nu skulle jag vilja ha en digitalkamera. Mer än någonsin. Har väntat och väntat och väntat på att berätta för er om Adi, för att jag skulle vilja kunna ta en bild att lägga upp så ni alla kunde få se honom. Men, men, jag har inte köpt någon än och det lär ta länge innan jag har råd med en. Så nu får det gå utan bild.

Mina damer och herrar, tillåt mig presentera; ADI!

Adi är ett lejon i nalleform. Om han skulle gå så skulle han göra det på två ben, inte på fyra. Då kanske ni förstår hans form lite bättre. Jag fick Adi för 21 år sedan, på min första julafton. Pappa döpte honom till Adolf, stackars nalle. Som tur var kunde jag inte uttala Adolf och därför blev det Adi. Det har han fått dras med sedan dess.

Adi är väldigt berest. Han har varit med på familjeresor runt om i Sverige, han har varit med på skärgårds- och ridläger och han har varit tre månader i Frankrike. Nuförtiden är han i Örebro. Somrarna spenderas på Åland.

Som tolvåring sade jag åt Adi att när jag skaffade mig pojkvän skulle han få flytta ur sängen. Det har inte hänt ännu.

Lite luggsliten börjar han bli. Hans stoppning har krypit ner i fötter och händer så alla hans leder är tomma. Han har en kal fläck på huvudet, åldern börjar ta ut sin rätt. Ögonen syns knappt under hans lejonman, nosen är stor och noppig och hans mun är bara ett smalt, lite surt, streck. När jag var liten och mamma tvättade Adi värkte det i mig att se honom hänga på tvättlinan med en klädnypa i varje öra. Kanske därför jag fortfarande drar mig från att tvätta honom allt för ofta.

Konstigt hur en liten nalle kan betyda så mycket. Han är trygghet för mig. Ett bevis på att även om mycket har förändras i mitt liv så finns det saker som består.

Om det fanns ett nallarnas Hall of fame skulle han platsa där. Utan tvekan.