Men tro inte att jag är bitter...

Jag är sjuuuuk.
Förkyld så att det känns långt ner i bröstet.
Snoren rinner, jag har konstant lock i öronen och tonsillerna är stora som pingisbollar.

Det var evigheter sen min kropp gav vika för en förkylning sist och därför hade jag helt glömt bort hur fruktansvärt ynklig man känner sig när bakterierna och virusen festar i blodomloppet. Jag fryser och huttrar och tycker grymt synd om mig själv. Speciellt eftersom jag är helt ensam. Fy fan för att sitta ensam i sin lilla etta när man är sjuk. Det borde finnas en lag på att man alltid skulle bli omhändertagen när förkylningar intar ens kropp.

Tänk vad bra man hade det när man bodde hemma, man kunde ligga utsträckt på soffan dagarna i ända och mamma fixade allt från näsdukar och varmt te till tulpaner och en veckotidning för att pigga upp en.

Men nu är jag lämnad ensam åt mitt öde i min lilla lägenhet under jord. Hatar singellivet så mycket så jag skulle kunna spy just nu för jag inbillar mig att det skulle vara rysligt mycket trevligare att vara sjuk om man hade en snäll och go pojkvän som tog hand om en. Som lät en krypa ihop i hans famn och som tyckte precis lika synd om en som man själv gör. Som skulle passa upp med te och finrexin och som skulle bädda ner en med en filt och dalta med en som om man var ett litet barn. Men nej, nej, någon sådan riddare i skinande rustning finns det inte här i min lägenhet. Istället får jag knöla ihop mig ensam i soffan under min filt med tvn och curlingen som enda sällskap.

Och allt mitt hopp om att få uppleva lite romantik idag lägger jag till Lost.