En helt vanlig ålänning berättar...

...att bloggen fyller ett halvt år idag.

I mina tankar just nu

- Martin Stenmark är en riktig hottie!
- Fotbollsmatch och ÅN-fest inkommande helg, ska bli jätteroligt.
- Längtar till påsken. Vill se Johan Glans på arken, dricka paraplydrinkar och träffa kompisar som man ser allt för sällan.
- Orolig för operationen, men försöker tänka positivt.
- Oerhört nöjd med nya lyan, bättre kunde det inte blivit.
- Vill ha tulpaner.
- Lugnt och skönt i skolan för tillfället. Photoshop var lättare än jag trodde. Hittills i alla fall.
- Lordi, Lundell och Thåström till Rockoff. Måste säga att Dennis har en blandad kompott i år.
- Borde skriva en krönika till Nöje. Är tyvärr totalt oinspirerad.
- Har spenderat två nätter i rosaskimrande romantiska drömmar. Ett tydligt tecken på att abstinensen börjar infinna sig. Inatt kramades jag med en kompis i min grundskolas lärarrum medan min kusin förklarade vilken falsk djurplågare jag var. Vad betyder en sådan dröm?
- Queen är grymma.

Volant

Jag var hemma på Åland i veckan. Ett så här glatt ansikte möttes jag av i vårvädret.

Pirrig

Det pirrar i min fot. Ett obehagligt pirr som jag vill bli av med. Det ska åtgärdas med operation i Helsingfors.
Det pirrar lite i magen också. För att solen tittar fram, fåglarna sjunger och snön sakta smälter bort. Det är ett trevligt pirr som jag vill ha mer av. Det kanske kan åtgärdas på påsken.

Första inlägget från Åstadalsvägen

Sådär ja, då var jag färdigflyttad då! Pappa åkte iväg hemåt för en timme sedan och sedan dess har jag bara njutit i fulla drag här i min nya lägenhet. Den är verkligen jättefin, ljus och rymlig. Igår körde vi grejer hela dagen och idag var vi ut till Marieberg och köpte lite grejer på Ikea och en mikrovågsugn på Elgiganten. Det är otroligt skönt att vara här nu, med fin utsikt och fullt dagsljus inne i rummet, blir helt lycklig bara av ljuset. Ska lägga mig i soffan nu å titta ut genom fönstret en stund.
Enkla barn har enkla nöjen eller hur är det man brukar säga.

Sista inlägget från Marielundsvägen

Imorgon går mitt flyttlass de två kilometrarna upp till campus, så det här blir mitt sista inlägg från Marielundsvägen. Har haft en rätt fullspäckad vecka med ett seminarium, en kortfrågeskrivning och en resa till kiropraktorn i Stockholm. Fick lite hjälp där i alla fall, men det är fortfarande halvdomnat i benet och ont i vaden. Men fick kallelse till ortopeden idag, så det ska bli intressant att höra vad han har att säga. Det är tur att mina snälla vänner ställer upp och kommer och bär möbler imorgon också, för att bära tunga grejer är ganska så uteslutet just nu.

Idag har jag bara packat hela dagen, och nu börjar jag se en ände på det, jäklar vad mycket prylar man har fast man ofta tycker att man inte har någonting. Ska ta kväll nu och krypa ihop i soffan och se på Så ska det låta med min idol Peter. Fast jag kanske borde åka upp till bågen med ett par grejer som jag har i frysen så jag skulle kunna avfrosta den. Får se om jag orkar.

Dyster

Har varit lite nere hela den här helgen. Vet inte riktigt varför egentligen, för inget speciellt har hänt och jag är inte ledsen över något, men ändå har humöret inte riktigt orkat upp på toppnivå. Kanske beror det på att jag har börjat packa inför nästa helgs flytt, och i samband med packandet har jag blivit varse om vad jag åstadkommit under de snart två år som jag varit här i Örebro. Eller kanske rättare sagt, jag har blivit varse om att jag inte har åstadkommit speciellt mycket.

Jag har en bunt sparade artiklar, fyra pärmar skolpapper och en hel del fotografier som vittnar om vad jag pysslat med sedan jag landade här hösten 2004. Så mycket mer än det är det inte. Det känns som att jag stampar på stället lite grann och som om jag borde ha åstadkommit mycket mer. Jag tittar på kort från mitt sabbatsår efter gymnasiet och längtar tillbaka. Då levde jag verkligen fullt ut. Prövade mina vingar, gjorde det jag kände för och hade roligt mest hela tiden. Älskade och vågade riskera att bli sårad. Blev sårad. Men det gjorde inget, för det var värt det såhär i efterhand.

Men nu känns det som att jag har blivit feg. Jag vågar inte lika mycket längre, och jag lever inte lika fullt ut mer. Det heter att man är ung och dum, men jag skulle vilja säga att jag var ung, dum och orädd. Ung är jag ju fortfarande, antagligen rätt dum också, men betydligt räddare än förut. Jag har börjat låta hjärnan bestämma istället för hjärtat och det är kanske därför min tid här i Örebro varit rätt jämngrå. Hittills har jag inte gjort något som jag tror kommer få ta upp speciellt mycket plats i min historibok.

Jag vill våga igen, våga riskera att bli sårad, våga ta chansen även om det resulterar i ett fiasko. Kanske det är en ordentlig spark i baken jag behöver, någon som får mig att lyfta ändan ur vagnen och ge mig ut i livet igen. Helhjärtat. Jag vet vem som skulle kunna ge den där sparken... Men han kanske är lika feg som jag.

Antingen är det på grund av ovanstående som helgen varit deppig, eller så är det för att min tonårsflamma gått och förlovat sig. På något sätt känns det konstigt. Jag är glad för hans skull, missförstå mig inte för jag tycker det är härligt för honom. Men på något sätt påminner det mig om att det finns de som levt och utnyttjat de senaste två åren till fullo, medan jag har skrivit en handfull artiklar, läst en tjock bunt kurslitteratur och låtit hjärnan styra över hjärtat.

Peter Settman

Jag måste ha världens underligaste smak. Jag är småkär i Peter Settman. Peter "Ronny och Ragge" Settman. Han är grym, så himla rolig, och smånördigt söt på nått sätt. Ska sitta som klistrad framför "Så ska det låta" kommande fredagskvällar. Vilket liv man har, hahaha.

Flytten närmar sig

Om en vecka flyttar jag. Ska börja packa så småningom. Det bästa med att packa är att man tvingas göra sig av med en massa skräp som man har samlat på sig under årens lopp. Jag är en sån som har väldigt svårt för att kasta saker. Det gäller allt från kvitton till brev och vykort. Tidningsurklipp, gamla tentor, veckotidningar och visitkort trängs i mina skrivbordslådor. Och ärligt talat oftast helt i onödan. Jag menar, hur ofta sätter man sig och läser gamla vykort och veckotidningar? Men ändå har jag svårt för att slänga dem. Undrar varför. Det finns säkert någon bra psykologisk förklaring men jag vet inte vilken den är.

Det är samma sak med min garderob. Gamla urtvättade tröjor, för tajta jeans och trasiga sockor trängs längst inne i skåp och lådor. Jag kommer troligtvis aldrig någonsin att använda dem mer men jag kan ändå inte förmå mig att kasta bort dem. Tänk om jag behöver dem någon dag. Tänk om alla mina andra kläder är smutsiga och jag faktiskt behöver den där slitna polotröjan från 2001? Tänk om jag plötsligt rasar i vikt och kommer i de där favoritjeansen som jag inte fått på mig sedan tiden i Frankrike? Och karonkaklänningen; man kan ju inte kasta bort en skräddarsydd balklänning även om man knappast kommer att få några fler tillfällen att använda den.

Nej, vissa saker kommer nog att packas ner i mina flyttlådor och följa med till den nya lägenheten den här gången också. Men mina trasiga sockor ska jag kasta. Så långt måste jag kunna sträcka mig.

Praktikstipendium

Jag har fått en chans att vara på Nyan i sommar i alla fall! Tydligen finns det någon kulturförening som brukar dela ut stipendier till mediestudenter som då får möjlighet att göra en tio veckor lång praktik på tidningen i fråga. Mot en blygsam avlöning i och för sig, men ändå, vilken möjlighet! Så nu hoppas jag på att jag blir en av stipendiaterna, skulle vara jätteskoj.
Håll tummarna, okej?

Besviken

Jag blev riktigt besviken igår. Kände mig lite lurad om jag ska vara ärlig. Först verkade allt så himla bra. Jag fick intrycket av att allt elakt och manipulativt han hade gjort tidigare i livet hörde hemma just i hans förflutna. Att han började slå sig till ro och att han egentligen var snäll innerst inne. Jag tyckte riktigt synd om honom, för att han fått utstå en massa skit i sitt tidigare liv och att de flesta av hans medmänniskor fortfarande inte verkade lita på honom. De behandlade honom som en fiende. Men sen, mitt i allt när jag tyckte så synd om honom, så visade det sig att dom hade rätt. Han var inte schysst och han hade inte slagit sig till ro.

Nej, jag hade blivit lurad jag också.
Precis som Kate.
Fast på något sätt tycker jag ändå lite synd om Sawyer.

Kärleken övervinner inte alltid allt

Jag var på bio igår med Anna, på Brokeback mountain. En helt underbar film. Den var verkligen jättebra. För en gångs skull en romantisk Hollywoodrulle som inte var sötsliskig och puttenuttig och overkligt rosaskimrande från början till slut. Den här filmen handlade om verklig kärlek, om hur det är på riktigt.

För på riktigt är det inte rosaskimrande från början till slut, och det är inte sött å puttenuttigt jämt och ständigt. Bitvis kan det vara det, absolut. Men inte hela tiden. Kärlek kan vara pissjobbigt, smärtsamt och hjärtskärande också. Hur mycket man än älskar så kan det finnas omständigheter sätter käppar i hjulet för en. Det finns förväntningar som man vill leva upp till, det finns krav som ställs på en från omgivningen, och krav som man ställer på sig själv. Ibland räcker det inte till att bara vara kär. Det finns rädslor som inte ens kärleken kan besegra. Ibland räcker det inte till att bara älska. Kärleken övervinner inte alltid allt.

Imorgon faller domen

Har telefontid med min läkare imorgon. Då får jag veta om magnetröntgenbilderna som jag tog på min rygg sist jag var hem visar något. Läkarna misstänker diskbråck och om det är det så kommer det att synas på bilderna i alla fall. Om det inte är det så hoppas jag i alla fall att dom hittar något fel, helst något fel som är enkelt att åtgärda. Är pisstrött på att ha värk jämt. Har inte tid med det, jag skall ju ha fullt upp med att vara ung just nu.

Det verkar bli en mediefri sommar

Fick avslag från Nyan idag gällande min sommarlovsansökan. Skit också, det var där jag hade mina högsta förhoppningar om att få ett jobb eftersom jag har en liten fot inne där i och med nöjesfrilanset. Nåja, jag har ju även sökt till Ålandstidningen och radion och det är ju inte omöjligt att jag kan få något jobb där, men chansen är nog mindre. Så ikväll blir det till att skriva ihop en ansökan till museibyrån och hoppas på att åtminstone få något slags guidejobb där. Annars vet jag inte vad jag skall göra i sommar. Posten blir det ju inte, i alla fall inte som utdelare. I värsta fall får jag väl söka på prepost, men helst inte innan alla andra möjligheter är utforskade.

Sen för att svara på Håkans frågor. Vad gäller mina åsikter om att göra Mariehamn till huvudstad för ett enat rike bestående av både Finland och Sverige så är det något jag aldrig ägnat en tanke förut. Om Finland och Sverige någon gång skulle bli en enad stat, vilket jag inte tror kommer att hända inom den närmsta tiden, tror jag knappast att Mariehamn skulle agera huvudstad eftersom Åland är ett självstyrt landskap och Mariehamn är sätet för vår landskapsregering och vårt lagting. Känner jag ålänningarna rätt skulle vi inte ge upp självstyrelsen i första taget nämligen.

Vad gäller snuset så har det ännu inte tagits något beslut i frågan vad jag vet. Jag vet att många vill att Åland skall få fortsätta sälja snus taxfree på färjorna, men jag har svårt att tro att vi kommer få vara undantaget som gör regeln speciellt länge till. I land är det ju redan förbjudet att sälja snus även på Åland.