"I feel very plastic"

Stackars, stackars Heidi Pratt. Ni vet, Heidi från The Hills, hon som nyligen lagt sig under kniven för andra gången i sitt 23-åriga liv.
Allt som var sött på henne för några år sedan när Laguna beach började sändas i MTV är idag som bortblåst. Istället ser hon sönderopererad, olycklig och gammal ut. Och till på köpet känner hon sig plastig.

Vackert

Rise Againsts nya låt Hero of war är riktigt riktigt fin. Stör mig lite på att Tim McIlrath sjunger Alexander Rybak-aktigt och på att videon inte är så bra som den skulle kunna vara. Men texten är tänkvärd och melodin är fin.
Vackert så.

Fem saker att glädjas åt en helt vanlig måndag

1. Ålands radios inslag från Idrottsgalan där de intervjuar Jonas Svanfeldt i tron att han är Peter Sjölund. Det roligaste jag hört på länge, särskilt som Svanfeldt spelar med för fulla muggar.
2. Vidarebefordrat beröm till sporten från Järvsö.
3. Kåldolmarna jag åt till lunch. En maträtt Britta tydligen bemästrar.
4. Ryggontet som börjar ge med sig.
5. Grannens trådlösa nätverk som jag fortfarande surfar ohämmat på. Måste kanske snart gå och köpa mig ett eget modem dock, för samvetets skull.

Nya tag på träningsfronten

Så fort ryggen pallar måste jag börja träna igen. Har inte satt min fot på gymmet det här året än och när jag idag tog mod till mig och ställde mig på vågen visade den en ökning med cirka tre kilo.

Jag tröstade mig med en platta choklad.

Foto.ax

Har spenderat hela förmiddagen på Daniel Erikssons hemsida www.foto.ax. Må vara att han jobbar för konkurrenten, efter att ha klickat mig runt bland de fantastiska bilderna kan jag ändå konstatera tre saker.

1. Åland är otroligt vackert.
2. Jag längtar till sommaren.
3. Bilden på Janne Holmén som lämnar löparbanorna i Idrottsparken efter att ha sprungit sitt sista lopp i karriären ger mig en klump i halsen och tårar i ögonen.

Fredagsmys

I kväll är det fredagsmys med lillasyster som står på agendan. Vi har redan proppat i oss massvis med lasange och nu jäser vi i soffan. Senare kanske det blir kladdkaka och glass också. Livet är en fest.

Bra dag på jobbet

Åh vad jag älskar mitt jobb ibland. Idag var en sådan dag på jobbet, en sådan där dag när man inser varför man älskar det man gör. När det är stressigt, man har hundra bollar i luften men när allt ändå löper på och folk är trevliga, glada och roliga att ha att göras med. Jag är så himla glad att jag började skriva för sporten, det var det absolut smartaste jag gjort!

Ligger för närvarande utslagen på spikmattan, så kanske lyckoruset beror på någon sorts endorfiner som börjar rusa i kroppen. Låt vara i så fall, bra känns det i alla fall.

Nu Idrottsgalan. Har laddat upp med näsdukar.

Mästerligt

Första avsnittet av SVT:s Mästarnas mästare visades förra veckan. Jag lägger mina pengar den här säsongen på Stefan Holm.

Stillastående

På senare tid har det ofta känts som att jag stampar på stället. Folk runt omkring mig förlovar sig, blir med barn och hittar sina livs kärlekar, allt medan jag fortfarande är lika mycket singel som alltid. Tjugoåringar springer om mig och jag får panik för att jag inte ska hinna ifatt.

Undrar om jag upplever någon slags livskris eller varför sådana här tankar börjar snurra i huvudet.

Tröstar mig med Lasse Lindhs Svenska hjärtan och textraden "dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger, dom ljuger för vi finns ju kvar" och med vetskapen om att en av Ålands trevligaste grabbar gått och blivit singel.

Söndag

Kryssning igår innebär trötthet idag. Åkte fram och tillbaks över Ålands hav med Birka och trots ryggont var det riktigt trevligt. Väldigt lite folk dock, och medelåldern låg väl runt 50. Men nog gjorde man ju alla de obligatoriska kryssningsgrejerna för det: Badade bubbelpool, sjöng karaoke och åt tills man nästan sprack. Nu kan man lugnt vänta ett år innan man åker igen.

Ofärdig

Spenderade gårdagskvällen med att ställa mig i bostadsköer i Uppsala igen. Inte för att jag vet om jag egentligen vill plugga något mer, men för att jag vill känna att möjligheten finns där om andan faller på.

Vet inte varför det är så svårt att bara vara nöjd med det man har. Ordinarie jobb, härliga arbetskamrater, superfin lägenhet och överhuvudtaget ett jäkligt välordnat liv. Konstigt att det då hela tiden finns en kliande känsla i kroppen av att det inte räcker. Konstigt att jag jämnt funderar över ifall jag flyttade hem för tidigt, ifall jag missat en massa saker som jag borde ha gjort innan jag skrev på det där arbetskontraktet. En konstig känsla av att jag kanske inte är färdig med pluggandet, inte färdig för Åland.

Ändå är det så lätt att bli bekväm här. Att tycka att jag har det så bra och att det skulle vara så jobbigt att rycka upp rötterna igen och göra något annat.

Ändå ställde jag mig i de där köerna. Kanske för att bevisa för mig själv att det här inte är allt. Att jag faktiskt är redo för mer. Även om jag inte vet om jag är det.

Fredag i framstupa sidoläge

Skrev i förra inlägget att jag bloggar liggandes på rygg i soffan. Dekadensen har sin naturliga förklaring. Jag har fått ryggskott igen så det är inte bara lathet som gör att jag skriver i den positionen.

Att sitta upp är en pina och tack och lov är jag ledig idag. Ska försöka röra lite på mig för vila ska tydligen vara det värsta man kan göra om man vill bli frisk snabbt. Ändå är en fredag liggandes i framstupa sidoläge det som lockar mest.

Nytt försök

Äntligen, äntligen har jag skaffat mig en ny dator och en internetuppkoppling till min lägenhet. Kanske det blir lättare att hålla liv i bloggen nu när jag kan skriva inlägg i lugn och ro, liggandes på rygg i soffan som jag gör just nu. Lättare än när man ska skriva inlägg på kaffepausen på jobbet eller samtidigt som man betalar räkningar på mammas dator åtminstone.

Inspirationen har kommit krypande på sista tiden. Sakta, sakta har lusten att skriva här på bloggen återvänt och under den senaste tiden har det riktigt kliat i fingrarna. Vi får väl se hur länge det håller i sig den här gången.