Det är...

... sådant här man INTE vill läsa när man snart ska sätta sig på flygplanet västerut.

Vanlig vs speciell

Det var min tur att skriva porträttet i tidningen den här veckan. Träffade en jätteintressant 16-åring, en tjej vars största intresse var dragracing, ett inte allt för vanligt intresse hos 16-åriga tjejer.

Gång på gång kom jag på mig själv att fråga efter svar hon inte kunde ge. Jag undrade om det inte var jobbigt att ha ett så udda intresse, något som andra inte förstår. Men hon såg det inte så. Hon gillade att vara bra på något som ingen annan kan. Hon ville inte vara vanlig.

Jag frågade om framtidsplaner och drömmar. Förväntade mig svar om familj och barn. Men det var inte hennes drömmar. Hon drömde om tävlingar med snabba bilar och om att lära sig flyga.

Drömmarna och familj och barn var mina. Det var jag som när jag var 16 verkligen inte ville sticka ut och vara annorlunda. Jag ville vara som alla andra. Vanlig.

Intervjun fick mig att tänka efter. På något sätt var 16-åringen framför mig redan klokare än jag. Hon visste att vanlighet inte var något att eftersträva.

Varför skulle man vilja vara vanlig när man kan vara speciell?

Sin egen.

Unik.

Det tog länge för mig att fatta det.


För övrigt kan ni ta en titt på senaste Sportmagasinet i Yle. Där intervjuas Hanna Wiss, också speciell och duktig på det hon gör. Och så intervjuas hon på mitt favoritcafé i Örebro. Bara det gör klippet värt att titta på.

Slut

Jag är sjukt trött. Kan inte tänka på annat än jobb. Hinner inte med annat än jobb. Allra minst blogga. Ber att få återkomma.

10 papp

Jaså, nu säljs lägenheten vägg i vägg med min. Den som ser exakt likadan ut, bara spegelvänd.

Ser dock att utgångspriset ligger 10.000 euro lägre än vad det gjorde när jag köpte. Sådant grämer. Men det är som vanligt lätt att vara efterklok.

Hoppas det flyttar in någon trevlig. Kanske någon av tjejkompisarna är redo att slå till? Skulle inte det vara roligt?

En bortglömd puss

Mitt lilla kusinbarn med föräldrar har varit på besök i kväll. Fast lillisen är faktiskt inte så liten längre, snart tre år och pratsam bara värre.

När de skulle åka kramades han hårt. Sedan ropade vi hejdå och jag stängde och låste dörren. Bara för att sekunderna efter höra pojken knacka frenetiskt.

- Vad glömde du? frågade jag när jag fått upp låset.
- Att pussa! sa han.

Så vi pussades hejdå. Sen var han nöjd och jag gladare än på hela dagen.

Dagens...

... konstigaste: När en av kraftsportarna i ÅKK gav en annan en örfil för att tagga upp honom lite extra inför ett tungt marklyft.
... mest spännande: JIK-Säter. Sjukt jämn volleybollmatch.
... jobbigaste: Att snön låg kvar på marken och att rutorna behövde skrapas i morse när jag steg upp.
... godaste: Purjolökssoppan som syrran hade med sig som inflyttningspresent när hon var hit i går.
... mest otippade: Mitt första beundrarbrev någonsin. Det var på tiden att tv-kändisskapet började generera.

Utsikt från en säng-ö

Lyckades inte köra alla möbler i dag trots allt. Vi har kört precis allt utom sängen. Nu sitter jag uppkrupen i den och tittar ut över de tomma rummen. De ser mindre ut än vanligt.

Njuter av min sista kväll i Kvarnbo. Åtminstone för den här gången. Jag återvänder gärna. Men inte ensam.

Ljuset i tunneln

Har flyttat hela dagen i dag. Det ekar i min lägenhet, ett tecken på att de flesta av mina grejer är färdigt i stan. I morgon kör vi möblerna, sedan är det bara städningen kvar.

Kanske blir ett uppehåll på bloggen tills jag fixat internet på nya stället. Förhoppningsvis ska det inte ta så länge.

Nu ska jag ta ett glas vin, äta chips och se på Idol. Det blir belöningen för en lång dags slit bland kartongerna.

För övrigt hittade jag en bunt gamla brev när jag packade. Från min bästa vän i högstadiet. Vilken nostalgi!

Sorgearbete

Packar så det står mig upp i halsen. Slänger så mycket jag klarar, även om det tar ont för varje trasig porslinsfigur som åker i sopsäcken.

Det är konstigt hur mycket saker man sparar på. Undrar vad det är som gör att det tar emot att slänga saker i lådor man inte öppnat sedan man ställde dem i förrådet när man flyttade in här för tre år sedan. Rimligtvis borde det ju vara så att om man inte tittat på sakerna i tre år så kommer man inte att titta på dem framöver heller. Ändå är det svårt att skiljas från dem.

Lämnade av saker i nya lägenheten i dag. Kändes roligt. Samtidigt känns det sorgligt att flytta ut sakerna ur den här lägenheten. Jag har ju trivts så bra här. Lägenheten har verkligen varit ett riktigt hem. Det är sorligt att lämna den.

Kanske är det bra att flytta med treårsintervaller. Då fäster man sig inte tillräckligt mycket för att bli riktigt riktigt ledsen. Sorgearbetet blir inte lika långt.

Kram

Jag drömde här om natten att jag träffade en avlägsen bekant. Vi träffades på en restaurang under en solsemester och han var glad att se mig. Kramade om mig hårt och lyfte upp mig så mina fötter sprattlade i luften.

Hur kommer det sig att man i drömmen kan känna exakt hur hårt någon kramar en? Exakt hur högt man lyfts upp i luften?
När man i verkligheten inte blivit kramad på evigheter, än mindre lyfts upp så man tappat fotfästet.

Hur kan hjärnan veta hur det känns i sömnen när den inte klarar av att minnas i vaket tillstånd?

Pack

Usch vad mycket grejer man har. Det märks när man börjar packa. Innan den här veckan är slut har jag tänkt vara färdigflyttad. Vi får väl se hur det går.

För övrigt var gårdagen jobbig. Begravningar är otroligt utmattande.

Och Lahti vann mot Honka. Det ser onödigt tajt ut för IFK:s del.