:)

En kompis pojkvän berättade här om dagen hur han upplever mig. Som en smiley sa han. Alltid glad, alltid leende och på gott humör.

Det trodde ni inte ni som läser här bloggen va?

Det ena och det andra

Den här tiden förra året var jag sanslöst trött. Därför bloggade jag väldigt lite. Nu är det precis likadant. Vi har så sjukt mycket på jobbet att jag inte har någon mer text i mig när jag väl kommer därifrån. Men snart ska det väl lugna ner sig hoppas jag.

Om inte annat åker jag till New York om ett par veckor. Då får hjärnan vila lite och själen nya intryck.

Och så såg jag i tidningen att två av mina åtta klasskompisar från lågstadieklassen köpt hustomt. Båda tänker rota sig i Saltvik igen. Cirkeln blir sluten.

Slutligen har jag inte hört av en kompis på flera veckor. Knappt alls på den här sidan av årsskiftet faktiskt. Från och till sköljer saknaden över mig som en våg. Som vatten över huvudet som gör det omöjligt att andas ens.

Men det går ju över när vågen rullar vidare. Därför envisas jag med att ta ett djupt andetag och hålla andan under vattnet, medan jag tänker att om vänskapen är värd nått dyker han snart i och räddar mig.

Trots att det skulle vara enklare att bara svälja stoltheten och ringa upp själv.

These stories don't mean anything when you've got no one to tell them to.

Jag lagade tortillas till middag i dag. Korkade upp en flaska rödtjut och satte mig till bords. Kände mig ensam. Tortillas är verkligen ingen maträtt som ska ätas utan sällskap. Rödvin ska nog inte drickas allena heller.

Sedan lyssnade jag på Brandi Carliles The Story.

Den låten är en framgångssaga. Banne mig om den inte blir min framgångssaga någon dag.