Lätt nervös

Skapade ett evenemang på facebook här om veckan. Ska ha en fest i samband med Vikingamarknaden och döpte därför evenemanget till något med ordet viking i titeln. Var just in på facebook för att se om någon tackat ja till inbjudan. 168 anmälda deltagare. Hann bli lätt nervös innan jag såg att det var till själva Vikingamarknaden, ett annat evenemang i listan, som så många tackat ja.

För övrigt var Tamas Gruborovics mål när IFK slog VPS igår otroligt snyggt.

Många ord men ingen rubrik

Jag och Kent har aldrig riktigt kommit överens.

Trots att det hör till att gilla Sveriges största rockband har jag inte imponerats. Aldrig köpt en skiva. Aldrig laddat ner en låt. Faktiskt ofta bytt radiokanal när Jocke Bergs stämma strömmat genom bilens högtalare.

Ikväll spelade de i Mariehamn.

Få se nu då, tänkte jag. Få se om jag fattar. Om jag efter den här spelningen förstår gruppens storhet.

De inleder med Utan dina andetag. Finstämt. Vackert. Jag ler och nickar tyst. Kanske vi ska hålla sams ikväll Kent och jag. Kanske vi till och med kan trivas i varandras sällskap.

Låtarna avlöser varandra. Jocke låter musiken tala. Dansar, skrattar, sjunger - men ägnar sig knappt alls åt onödigt mellansnack. Det behövs inte. Allt han kan tänkas ha på hjärtat sägs i texterna.

Jag kommer på mig själv med att klappa med. Gunga sakta fram och tillbaka. Låter inte Jockes röst bättre live än på skiva? Är han inte cool där han dansar fram på scenen? Jo, jag tror det.

En timme rusar förbi. Kent drar av sina monsterhits. Spänner musklerna och visar vad de går för. Och de är bra, något annat kan jag inte tycka. Så greppar Jocke mikrofonen och pratar med publiken. Säger att man ska uppskatta sina nära och kära. För att det suger att vara ensam.

Han säger meningen som kunde vara övertext till den här bloggen. Den jag återkommer till gång på gång. Att det suger att vara ensam.

Jocke håller med. Han har fattat grejen.

Jag känner mig besegrad. Jag har kapitulerat. Jag förstår storheten. Klappar berusat för att kalla in bandet på nytt. Ler lyckligt när de återvänder till scenen.

Extranumren drar igång. Men vad sjunger han? Att vi alla ska dö? Vad håller han på med?

Jag skakar besviket på huvudet. Visste väl att det var för bra för att vara sant. Klart att jag och Kent inte kunde hålla sams hela kvällen. Klart att de skulle dra upp det där med döden. Den jag fruktar mest av allt. Den jag vill förneka och aldrig höra talas om. Förstås.

Men så ångrar sig Jocke. "Älskling vi ska alla dö" var bara snack. Han har ju förstått att kärleken besegrar allt. Att den till och med övervinner döden. Skrattar döden i ansiktet. Han sjunger:

Du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö.

Det vi har ska aldrig dö
Nej, det vi har ska aldrig dö
Det vi har ska aldrig dö.

Sedan sprutas det konfetti. Röd konfetti. Små papperslappar klippta som duvor. Fulla med text. Ord om kärlek.

Och med det tar Kent en plats i romantikerns hjärta.

En burk tonfisk och två kokta ägg

Semestermat är inte alltid så sofistikerad.

"Kontrollera användarnamn"

Försökte nyss logga in på jobbmailen. Bara för säkerhets skull. Bara för att se om det lottas ut fribiljetter eller om det korats en vinnare i VM-tipset. Bara för att se om det informeras om kommande personalfester eller om hur man får tag i sitt Rockoffpass.

Det gick inte. Inloggningsuppgifterna godkändes inte. Tydligen har lösenordet gått ut och enda sättet att ändra det är från min plats på redaktionen.

Kvar har jag alltså två och en halv vecka semester där jag inte kan kolla jobbmailen. Kommer vara så utvilad den 9 augusti att jag aldrig kommer bli stressad igen.

Tystnad. Vänskap.

Solen skiner från klarblå himmel. Vattnet är blankt som en spegel. Det kluckar inte ens mot stranden. Det enda som hörs är insektsurr, fågelkvitter och brummet från någon båt långt där ute.

Ibland vänder hon blad i boken. Ibland gör jag det samma. Minuterna går långsamt.

Jag lägger ifrån mig boken. Tittar ut över havet. Det är så vackert att hjärtat värker. Blundar och känner solen värma mina ögonlock.

Vi säger ingenting. Inte på länge. Det behövs inte.

Island in the sun

Jurmo var verkligen ön i solen. Vädret, musiken och människorna var strålande. Ärligt talat vet jag inte när jag senast hade en så härlig helg.

Ljuvligt, underbart, lyckligt.

Föglö, del II

I går gjorde jag Föglö igen. Det var andra gången på en vecka jag besökte Degerby. Måste vara något slags rekord.

Sjödagarna inleddes med skutträff i hamnen och jag och L var dit och kikade. Strosade i maklig takt mellan båtarna och gladdes åt värmen, lugnet, människorna, musiken och ölen. Kvällen avslutades med en åskskur utan dess like. Det var seriöst som att duscha med kläderna på.

Men vad gör det om hundra år när allting kommer kring.

Bilbesiktning

Jag var med farfars bil till Motorfordonsbyrån i dag för att den skulle besiktas. Farfar själv var ute på sjön någonstans mellan Åbo och Tengsödavik, så jag ställde upp och förde Saaben. Några småfel hade den, men den skulle inte behöva visas på nytt i alla fall.

Efter besiktningen träffade jag ett par arbetskompisar vid Mariebad. Vi solade och simmade och sedan skulle jag till gymmet för ett välbehövligt corepass. Då behagade bilen inte starta. Tydligen hade besiktningsgubben tänt lyktorna, jag hade inte fattat att stänga av dem och nu var batteriet urladdat. Åtminstone såpass mycket att den inte startade när jag vred om nyckeln. Den hostade lite, suckade och dog.

Inte gick det bussar hem heller. Kollektivtrafiken ut till landet sommartid lämnar mer att önska kan man lugnt påstå. Och batteriet i telefonen sjöng också på sista versen så jag var osäker på om det skulle räcka för att ringa efter hjälp. Gick i alla fall tillbaks till parkeringen. Bilen hade ju stått i fred i en halvtimme medan jag traskat fram och tillbaks till bussplan, så jag tänkte att kanske den kommit på bättre tankar.

Det hade den. Efter många långa sekunders tvekan startade den och jag kunde köra hem igen. Någon träning blev det däremot inte.

What to do?

Borde skippa stranden i dag. Min stackars kropp har fått mer sol än vad den behöver den här veckan och om jag inte vill lysa som ett stoppljus på Arken i kväll borde jag hålla mig inomhus. Men vad ska man göra då?

Det är konstigt med den här prestationsångesten som följer med en från jobbet in på semestern. Att stanna inne i lägenheten en hel lång dag utan att göra någonting känns helt enkelt inte som ett alternativ. Då slösar man bort en semesterdag på inget, en dag som kunde ha använts till sollapande, kompishäng och släktbesök. Något måste man göra. Inte bara vara.

Jag tror det vore nyttigt att lära sig att göra ingenting. Att vara nöjd med att ha tråkigt. Att tillåta sig göra ingenting och att inte ha dåligt samvete för att man latar sig, missar solstrålarna och vad än det må vara. Men det är svårt. Fruktansvärt svårt.

Jag börjar den här dagen med att diska och tvätta. Lägenheten har förfallit trots att jag knappt bevistat den alls under min första lediga vecka. Sedan får vi se vad resten av dagen för med sig. Kanske mormor vill ha besök?

Semestertrött

Oj vad man kan bli trött av att vara ledig. Fast jag knappt gör någonting är jag helt slut efter några dagars semester. Kanske är det all frisk luft och värmen som sätter sina spår.

I dag simmade jag för första gången den här sommaren. Hängde med kompisar på deras stuga och kunde inte stå emot när vattnet lockade med välbehövlig svalka.

Ljuvlig eftermiddag.

Längtan efter lördag

I dag fick jag hem min nya klänning från French connection. Den levererades med budbil ända fram till min dörr. Där fick jag skriva på ett papper innan asken den låg i överräcktes.

Jag provade, den passade. Nu väntar jag bara på lördag så jag kan använda den för första gången.

Framifrån ser den kanske inte mycket ut för världen. I det här fallet är det baksidan som räknas.

Skarven

I dag premiäråkte jag Ålands mest omskrivna färja. Jag och S var till Degerby över dagen och Skarven höll både dit och hem. Det enda vi hade att klaga på var glassutbudet i caféet, det var minst sagt magert. Men inte sämre än i Föglöbutiken. Där fanns inte en glasspinne att skåda.

Fundering

När man inte varit kär på länge glömmer man bort hur det känns. Hur vet man egentligen att man verkligen gillar någon på riktigt? Att det inte bara är fysisk attraktion, beundran eller stark vänskap man känner?

Är det när man inser att någon har potential att såra en djupt, är det då man vet att man verkligen gillar personen i fråga? Och är det i så fall därför det är så läskigt att ta det där steget och satsa på den man verkligen gillar?

Kärlek och rädsla är nära besläktade på något sätt. Det har jag skrivit om förut och jag blir mer och mer övertygad om att känslorna hör ihop.

Spretigt inlägg

Spanien-Paraguay i går var en fenomenal fotbollsmatch. Mitt favoritlag från Sydamerika stod upp bra mot favoriterna och mer spännande än de straffsituationer som uppstod i andra halvlek kan det väl inte bli. Bästa matchen hittills i VM om jag får säga vad jag tycker.

Helgen har annars mest bestått av sol, Indigos uteservering och häng med vänner. Nu i kväll var grabbarna över på kaffe och tidigare i helgen har A, S och L stått för sällskapet. Jag vet att jag låter blödig, men igen måste jag skriva hur otroligt glad jag är att jag har de här vännerna. De är det bästa jag har.

Med tanke på det (och kanske på grund av att jag sett en avsevärd mängd sex and the city-avsnitt på sistone) har jag tänkt mycket på en sak. Att i bland tar man kanske sådan här vänskap för givet. För mycket för givet. Man förutsätter att de där underbara tjejerna ska finnas där för evigt. Utan att man egentligen ska behöva jobba så mycket för det, utan att man ska behöva kämpa för att hålla vänskapen vid liv, man tar bara för givet att relationen ska sköta sig själv.

Ibland fungerar det inte så. Ibland växer man ifrån varandra, eller så hittar någon en pojkvän eller en ny vän som tar över ens plats. Mig har det inte hänt, hoppas det aldrig händer heller. Det måste ju vara det värsta som kan hända. Jag kan bara tänka mig hur förkrossad jag skulle bli om någon av mina tjejer lämnade mig. Det måste vara att jämföra med att bli dumpad av ens livs stora kärlek. Eller kanske det skulle vara ännu värre. För går man in i en kärleksrelation finns kanske tanken att det kan ta slut med där någonstans i bakhuvudet. Men tjejkompisarna är ju ens familj. De man räknar med att ska finnas där till slutet. Att bli dumpad av någon av dem skulle nog vara mycket mer oväntat och smärtsamt än att bli dumpad av vilken kille som helst i världen. Hoppas det aldrig händer, och stackars de som blivit dumpade.

Spretigt inlägg det här. Skyller på solsting och PMS.

Början har varit bra

I onsdags jobbade jag sista dagen före semestern. Semestern börjar egentligen inte förrän på måndag, men jag hade lite lediga dagar att ta ut före.

Det var perfekt att vädret var molnigt och kallt i går. Då hann jag städa, diska, tvätta och renbädda och nu ska lägenheten kanske klara sig utan insatser i någon vecka i alla fall. I dag har vädret varit helt perfekt och jag och syrran har hängt på stranden i timtal.

Nu blir det lite fotbolls-VM innan jag styr kosan till stan och Annas balkong. Semestern kunde inte ha börjat bättre.