Dålig kombo

Pizza till middag och nya oingådda jeans.

Ljus och färg

Det är så mörkt ute i dag att man måste ha alla lampor på för att alls se något inomhus. Tur att jag reser söderut på måndag. Lite solljus kommer att göra humöret gott.

Har beställt drömkappan i dag. Hoppas den hinner fram tills jag kommer hem igen, då kan jag själv vara en uppiggande färgklick på höst-Åland.

Det går åt rätt håll

För ett tag sedan förvånades jag av att kebabförsäljaren i stan visste vad jag hette när jag kom in och handlade av honom. I dag blev jag lika förvånad när gruppträningsinstruktören på gymmet visste mitt namn.

Saknad

Saknad är en konstig känsla.
Det konstigaste med den är att den går att hantera ända tills man träffar den man saknar.
Då blir den plötsligt outhärdlig.

Lyckan kommer, lyckan går

Jag var ut och intervjuade en fotbollsspelare i dag. Det var trevligt. Och han var lycklig sa han.

- I'm happy.

Bara sådär.

Det är inte ofta folk säger så. Undrar om det är för att de sällan känner så? Så är det i alla fall för mig.

Men jag tänkte "I'm happy for you".

Alltid nått.

Lite Lill på måndagskvällen

Jerry Williams sjunger på Rockoff i kväll. Jag sitter hemma och ser Lill Lindfors sjunga på Liseberg istället. Det passar bättre efter en tuff helg med tvådagarsutgång och jobb.

Och så sjunger Lill klokare ord än Jerrys "I can jive I can jive". Som i låten Rus till exempel.

När vinet glöder i de fyllda glasen och
vi börjar bli i gasen, då lossar tungans band.
Vi som gått omkring och vart så blyga
vi slutar upp att smyga, modet kommer efterhand.

Hej, tjo och klackarna i taket!
Nu visar vi helt naket hur modiga vi är.
Inga ord kan bli för stora, vad har jag att förlora?
Så är det med det!

Alla ryms i stora famnen och skeppet söker hamnen
och vänskapen är varm.
Livets gåtor blir så uppenbara och dem kan jag förklara
när du vilar på min arm.

Senare när berusningen har lagt sig och
det som jag har sagt dig verkar ganska meningslöst.
Då undrar jag över hur du ser mig,
man får se upp hur man beter sig och då skrattar jag nervöst.

Mitt hjärta har en frusen inneboende med
pajat självförtroende som inte mår så bra.
Hon plockar fram allt det jag gömmer och minns
allt det jag glömmer och säger att hon är jag.

Jag lever...

... men jag har fem nummer av olästa Hus och hem liggandes på soffbordet, en halv säsong Mästarnas mästare att titta ikapp, en cykel med punktering i förrådet, en resa att planera, en tandläkartid att boka, en lägenhet att städa, bröd att baka, en garderob att rensa, en häst att rida, en bil att tvätta, mor- och farföräldrar att hälsa på, träning att ta tag i på nytt, vänner att umgås med och ett jobb som gör tidigare saker nästan omöjliga att kryssa av.

Jag hinner helt enkelt inte blogga.

:)

En kompis pojkvän berättade här om dagen hur han upplever mig. Som en smiley sa han. Alltid glad, alltid leende och på gott humör.

Det trodde ni inte ni som läser här bloggen va?

Det ena och det andra

Den här tiden förra året var jag sanslöst trött. Därför bloggade jag väldigt lite. Nu är det precis likadant. Vi har så sjukt mycket på jobbet att jag inte har någon mer text i mig när jag väl kommer därifrån. Men snart ska det väl lugna ner sig hoppas jag.

Om inte annat åker jag till New York om ett par veckor. Då får hjärnan vila lite och själen nya intryck.

Och så såg jag i tidningen att två av mina åtta klasskompisar från lågstadieklassen köpt hustomt. Båda tänker rota sig i Saltvik igen. Cirkeln blir sluten.

Slutligen har jag inte hört av en kompis på flera veckor. Knappt alls på den här sidan av årsskiftet faktiskt. Från och till sköljer saknaden över mig som en våg. Som vatten över huvudet som gör det omöjligt att andas ens.

Men det går ju över när vågen rullar vidare. Därför envisas jag med att ta ett djupt andetag och hålla andan under vattnet, medan jag tänker att om vänskapen är värd nått dyker han snart i och räddar mig.

Trots att det skulle vara enklare att bara svälja stoltheten och ringa upp själv.

These stories don't mean anything when you've got no one to tell them to.

Jag lagade tortillas till middag i dag. Korkade upp en flaska rödtjut och satte mig till bords. Kände mig ensam. Tortillas är verkligen ingen maträtt som ska ätas utan sällskap. Rödvin ska nog inte drickas allena heller.

Sedan lyssnade jag på Brandi Carliles The Story.

Den låten är en framgångssaga. Banne mig om den inte blir min framgångssaga någon dag.

Två saker att glädjas åt en helt vanlig måndag:

1. Programpunkten Chans till romans i Mix megapol. I dag tackade Sebastian ja till att gå på dejt med Decibel (jo hon hette faktiskt så). Dessutom sa han "Hej hjärtat, du måste vara den gulligaste människan i världen" när programledaren bad honom hälsa i luren.

2. Dagens ridtur. Rådjur skuttade upp till höger och vänster längs hela den väg vi red men pålle höll sig i skinnet. Framsteg!

Bitterljuvt

Ola Salo har gjort det igen. Jag tror att "The apocalypse is over" är bland det bättre han skrivit.

Det krävs så lite

Det har varit en konstig vecka. Segt på jobbet och långa och ensamma kvällar. Det är inte bra att sitta hemma kväll efter kväll utan att träffa någon. Särskilt när mörkret hotar att sluka en hel. Då är det så lätt att bli ledsen.

Det har jag varit. Men i dag är jag glad igen.

Jobbet var roligt i dag. Spinningen efteråt fick endorfinerna att spritta i mitt blodomlopp och den snyggaste killen på gymmet stod barbröstad i fel omklädningsrum när jag hämtade mina grejer efter passet. Då kan man inte vara ledsen längre.

Tur är väl det.

Northug igen

Jag tittade lite slarvigt på Expressen-artikeln. Nu när jag skulle gå in och rösta "Nej" på frågan "Är Petter Northug en gris?" såg jag att ett sådant alternativ inte ens fanns. Det fanns bara ett möjligt sätt att besvara frågan, och det var att kryssa i "Ja, absolut".

Stabilt.

Petter Northug

Northug såg till att Norge tog guld i VM-stafetten i dag. Han lekte hem det när han utklassade de övriga på upploppet. Som vanligt alltså.

Svenskarna grät blod i tv över att Northug - ve och fasa - hyssjade publiken, stannade innan mållinjen och klev över den i maklig takt, allt för att ytterligare visa hur överlägsen han är.

- Är Northug en gris? frågar sig Expressen. Man kan till och med rösta ja eller nej nedanför artikeln.
- Sådant där beteende hör inte hemma på idrottsarenorna, säger SVT:s expertkommentatorer.
- Vad tycker ni om Northugs beteende på upploppet, frågar den uppjagade reportern det svenska stafettlaget åtminstone fem gånger på tre minuter. Uppenbarligen frustrerad av att varken Hellner, Richardsson, Södergren eller Olsson verkar vilja sjunga ut om hur fruktansvärt hemskt de tyckt att norrmannen betett sig.

Snälla.

Kanske är det politiskt okorrekt att tycka så, men låt för Guds skull Petter hållas. Längdskidåkning är inte den sexigaste sport man kan tänka sig och den behöver alla bad boys den kan få.

Northug skapar rubriker, rör upp känslor och lockar tittare till sporten. Dessutom är han bäst i världen på ett upplopp. Om han då vill sätta fingret till läpparna och ta ett långsamt kliv över mållinjen tycker jag han förtjänat det.

Förväntan

På lunchen i dag diskuterade vi förväntningar. Om hur lycklig man kan vara medan man förväntar. Man väntar, drömmer, längtar. Snart ska något hända, något som man har höga förväntningar på.

Meningarna vid lunchbordet gick isär. Vissa menade att verkligheten aldrig lever upp till förväntningarna. Att man är som lyckligast innan man får det där man väntat på. Jag stod på andra sidan. Sade att verkligheten måste kunna vara lika bra som förväntningarna. Om inte bättre. För annars skulle det vara så sorgligt.

Sen fanns det hon som hade köpt en iPhone. Som i verkligheten var bättre än vad hon någonsin kunnat drömma om.

Slutsats: Vägen till lyckan stavas Apple.

Liv

På tv var det någon som sa: Den som inte gillar sitt liv gör jobbet till sitt liv.

Det är det där med att jobba för att leva och inte leva för att jobba.

Jag jobbar mycket. Lever lite. Måste bli ändring på det.

Jobb-igt

I dag var en jobbig men samtidigt rolig dag på jobbet. Det hände massor, och det var sådant som krävde lite mer av en än att bara redigera pressmeddelanden.

Men fan vad trött jag är nu. Huvudet värker och hur jag än försöker går tankarna på jobbet inte att skjuta undan. Dessutom visste jag inte om jag skulle köra hem från arbetet med bilen när jag slutade eller om jag hade gått och lämnat bilen hemma i morse.

Tur att jag är ledig i morgon. Ska börja planera in vintersemesterveckan snart tror jag.

Håla

När man bott på ett ställe i hela sitt liv är det svårt att tänka sig in i hur stället ser ut i andras ögon. Därför tänker jag sällan på att jag bor i en håla.

När jag åker genom Hallstavik på väg mot Uppsala är det lätt att ta på sig de kritiska glasögonen. Jag ser Icabutiken, banken och babyaffären (för en sådan verkar det alltid finnas oavsett hur liten orten än är) och jag tänker att här skulle jag aldrig kunna bo.

Men så brukar jag inte tänka om vår fina stad.

Förutom när jag går på hockey.

Nu har det hänt flera gånger. I lysrörens illgula sken blir plötsligt allting tydligt.

Tonårstjejerna med sina rosa Sveamössor och för mycket kajal, tonårskillarna med för mycket hårprodukter och en prilla i storleken som får läppen att stå rätt ut. De pensionerade gubbarna med mjukisbyxor och vinterstövlar. Småbarnsmamman med tvåmånadersutväxt som skvallrar om att hon är visst är brunett någonstans där under det där sönderblekta håret.
Och så hockeyn då som är på så låg nivå att man nästan skäms lite, men som ändå verkar engagera de hundratal som satt sig ner i den kalla hallen som sponsras av företag med reklambudskap som "Snabba puckar med posten".

Där tänker jag varje gång: Jag bor i en håla. Det är faktiskt så.

Ouch.

Stod utanför krogen och väntade på en taxi här om veckan. Var trött, irriterad och kall. Taxikön var evighetslång och allt jag ville var att kunna knäppa med fingrarna och vakna upp färdigt nedbäddad i min varma säng. Beklagade mig för en bekant. Och han sa:

- Skulle jag varit singel skulle du fått komma hem till mig och sova på min soffa.

På min soffa.

Tack som fan för den komplimangen. Oemotståndlig måste vara mitt mellannamn.

What you wore today

Tack vare tövädret hade jag inga strumpbyxor under jeansen i dag. Däremot dubbla tröjor, varav den yttersta var blå och av ylle. Jeansen var förresten svarta.

På gymmet bar jag ett turkost linne och ett par svarta knälånga shorts. Nike kallar dem Dry fit, men efter en halvtimme i spinningsalen kan jag lova att kläderna var allt annat än torra.

I kväll har jag burit samma svarta jeans plus en blå och vitrandig tröja. Alldeles för lite kläder skulle det visa sej, så förutom det här har jag varit inlindad i min stora halsduk hela kvällen.

Intresseklubben antecknar. Eller hur.

Your beliefs

Jag vill tro på mycket.

Jag vill tro att det finns en person för just mig. Kanske flera till och med.
Jag vill tro att alla människor är goda innerst inne.
Jag vill tro på gud, himlen och ett evigt liv.

Vissa dagar är det lättare än andra att tro på allt det där.

Ibland kan jag inte förmå mig att tro på något. Men jag fortsätter försöka.

A moment

Hon föddes för bara några timmar sedan.

Jag har aldrig hållit en så liten i mina armar förut. Jag tänker på att stöda hennes nacke. Man har ju hört att det är så man ska göra. På tv säger dom alltid det.

Hon är alldeles skrynklig. Och röd. Ögonen är bara små streck och fingrarna små och tunna. Hon är inlindad i en filt och varm som ett element. Jag känner hur hon sträcker på sig där inne i filten. Spretar med benen, för det är väl skönt att inte ha det så trångt som i magen längre.

Ja magen förresten, det är helt ofattbart att hon för inte ens ett dygn sedan fick plats där inne.

Hon gnyr och gnäller. Gråter lite, men utan tårar. Sedan blir hon stilla. Lugn. Somnar i min famn.

Och jag undrar om hon kanske inte är den vackraste jag sett.

Fina saker 2010

Fyra dagar i Rom, fem dagar i Chicago och sju dagar i New York.

Min alldeles egna lägenhet.

Fjärilarna som återvände till magen.

Jobbet.

Jurmo.

Nya och gamla vänner.