På senare tid har det ofta känts som att jag stampar på stället. Folk runt omkring mig förlovar sig, blir med barn och hittar sina livs kärlekar, allt medan jag fortfarande är lika mycket singel som alltid. Tjugoåringar springer om mig och jag får panik för att jag inte ska hinna ifatt.
Undrar om jag upplever någon slags livskris eller varför sådana här tankar börjar snurra i huvudet.
Tröstar mig med Lasse Lindhs Svenska hjärtan och textraden "dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger, dom ljuger för vi finns ju kvar" och med vetskapen om att en av Ålands trevligaste grabbar gått och blivit singel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar