Många ord men ingen rubrik

Jag och Kent har aldrig riktigt kommit överens.

Trots att det hör till att gilla Sveriges största rockband har jag inte imponerats. Aldrig köpt en skiva. Aldrig laddat ner en låt. Faktiskt ofta bytt radiokanal när Jocke Bergs stämma strömmat genom bilens högtalare.

Ikväll spelade de i Mariehamn.

Få se nu då, tänkte jag. Få se om jag fattar. Om jag efter den här spelningen förstår gruppens storhet.

De inleder med Utan dina andetag. Finstämt. Vackert. Jag ler och nickar tyst. Kanske vi ska hålla sams ikväll Kent och jag. Kanske vi till och med kan trivas i varandras sällskap.

Låtarna avlöser varandra. Jocke låter musiken tala. Dansar, skrattar, sjunger - men ägnar sig knappt alls åt onödigt mellansnack. Det behövs inte. Allt han kan tänkas ha på hjärtat sägs i texterna.

Jag kommer på mig själv med att klappa med. Gunga sakta fram och tillbaka. Låter inte Jockes röst bättre live än på skiva? Är han inte cool där han dansar fram på scenen? Jo, jag tror det.

En timme rusar förbi. Kent drar av sina monsterhits. Spänner musklerna och visar vad de går för. Och de är bra, något annat kan jag inte tycka. Så greppar Jocke mikrofonen och pratar med publiken. Säger att man ska uppskatta sina nära och kära. För att det suger att vara ensam.

Han säger meningen som kunde vara övertext till den här bloggen. Den jag återkommer till gång på gång. Att det suger att vara ensam.

Jocke håller med. Han har fattat grejen.

Jag känner mig besegrad. Jag har kapitulerat. Jag förstår storheten. Klappar berusat för att kalla in bandet på nytt. Ler lyckligt när de återvänder till scenen.

Extranumren drar igång. Men vad sjunger han? Att vi alla ska dö? Vad håller han på med?

Jag skakar besviket på huvudet. Visste väl att det var för bra för att vara sant. Klart att jag och Kent inte kunde hålla sams hela kvällen. Klart att de skulle dra upp det där med döden. Den jag fruktar mest av allt. Den jag vill förneka och aldrig höra talas om. Förstås.

Men så ångrar sig Jocke. "Älskling vi ska alla dö" var bara snack. Han har ju förstått att kärleken besegrar allt. Att den till och med övervinner döden. Skrattar döden i ansiktet. Han sjunger:

Du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö.

Det vi har ska aldrig dö
Nej, det vi har ska aldrig dö
Det vi har ska aldrig dö.

Sedan sprutas det konfetti. Röd konfetti. Små papperslappar klippta som duvor. Fulla med text. Ord om kärlek.

Och med det tar Kent en plats i romantikerns hjärta.