Spanien-Paraguay i går var en fenomenal fotbollsmatch. Mitt favoritlag från Sydamerika stod upp bra mot favoriterna och mer spännande än de straffsituationer som uppstod i andra halvlek kan det väl inte bli. Bästa matchen hittills i VM om jag får säga vad jag tycker.
Helgen har annars mest bestått av sol, Indigos uteservering och häng med vänner. Nu i kväll var grabbarna över på kaffe och tidigare i helgen har A, S och L stått för sällskapet. Jag vet att jag låter blödig, men igen måste jag skriva hur otroligt glad jag är att jag har de här vännerna. De är det bästa jag har.
Med tanke på det (och kanske på grund av att jag sett en avsevärd mängd sex and the city-avsnitt på sistone) har jag tänkt mycket på en sak. Att i bland tar man kanske sådan här vänskap för givet. För mycket för givet. Man förutsätter att de där underbara tjejerna ska finnas där för evigt. Utan att man egentligen ska behöva jobba så mycket för det, utan att man ska behöva kämpa för att hålla vänskapen vid liv, man tar bara för givet att relationen ska sköta sig själv.
Ibland fungerar det inte så. Ibland växer man ifrån varandra, eller så hittar någon en pojkvän eller en ny vän som tar över ens plats. Mig har det inte hänt, hoppas det aldrig händer heller. Det måste ju vara det värsta som kan hända. Jag kan bara tänka mig hur förkrossad jag skulle bli om någon av mina tjejer lämnade mig. Det måste vara att jämföra med att bli dumpad av ens livs stora kärlek. Eller kanske det skulle vara ännu värre. För går man in i en kärleksrelation finns kanske tanken att det kan ta slut med där någonstans i bakhuvudet. Men tjejkompisarna är ju ens familj. De man räknar med att ska finnas där till slutet. Att bli dumpad av någon av dem skulle nog vara mycket mer oväntat och smärtsamt än att bli dumpad av vilken kille som helst i världen. Hoppas det aldrig händer, och stackars de som blivit dumpade.
Spretigt inlägg det här. Skyller på solsting och PMS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar