Åland mitt Åland min hembygd det är

Aldrig är jag lika patriotisk som när jag umgås med andra ålänningar utanför Åland. När jag sitter hemma på ön med samma människor gnäller och klagar jag över att ingenting händer där, att det är för kallt eller för varmt och att det jämt är samma människor överallt. Men sedan, när jag träffar dessa samma personer på någon annan ort, då är plötsligt Åland paradiset på jorden och jag har inte ett ont ord att säga om min hemort.

Ett bra bevis på detta var när vi var i Åbo i helgen och alla steg upp, höll handen för hjärtat sjöng "Landet med tusende öar och skär" så högt så att taket kunde ha lyft, eller när jag var med mina kompisar på en resa i Spanien för ett par år sedan, och vi tjurnackat drack vodka och sjöng snapsvisor med våra nyfunna holländska vänner. "In OUR COUNTRY we only drink vodka!" förklarade vi stolt och svepte snapsarna i ett försök att visa hur oberörda riktiga finländare är när den brännande drycken dricks som saft.

Det är ett ganska roligt fenomen egentligen, undrar om alla nationaliteter är lika patriotiska när de lämnar sitt hemland. Jag tror det som är lite speciellt för oss ålänningar är att vi kommer från ett så pyttelitet ställe, där vi anser att vi är en helt egen sorts "nationalitet". Vi är ju inte svenskar, och vi kallar oss inte finnar. Vi är stolta över att vara just ålänningar och det hör till den åländska mentaliteten att man ska klaga på att allt är för litet, för kallt eller för dyrt på ön när man befinner sig där och då får man inte utlopp för all sin stolthet. Därför kan den svämma över i en komisk patriotism när man befinner sig i till exempel Örebro, Åbo eller varför inte Spanien. Kanske det skulle vara värt att vara lite stolt när man är där hemma också, så man inte blir tvungen att se för djupt i vodkaflaskan när man är på semester. Värt att tänka på.

Minst i släkten

Hälsade på min kusin i början av veckan när jag var hemma på Åland. Hon har en liten pojke som heter William som är 8 månader gammal. Det var jätteroligt att träffa honom, särskilt som jag träffar honom så sällan när jag inte är hem så ofta. Han hade växt en massa och gjort stora framsteg sedan jag hälsade på sist. Nu hade han börjat åla sig fram på mage, svänga från mage till rygg och tvärtom och han lär nog börja krypa när som helst, han stod och gungade på alla fyra men sedan blev det ner på mage innan han drog sig framåt, men när jag ser honom nästa gång är han säkert uppe på alla fyra och tar sig runt.

Bebisar är i alla fall det sötaste som finns, och det bästa är när man kan låna en släktings barn ett litet tag att leka och gulla med, och sedan kan man lämna tillbaks barnet när det börjar gråta eller behöver få en ny blöja. En timme bebis om dagen någon dag i månaden passar bra, för tillfället räcker det alldeles utmärkt.

Systra mi

Har haft ett par jättetrevliga dagar med lillasyster. Hon hängde med hit till Örebro i onsdags när jag åkte hemifrån för att hon skulle göra babysimpraktik på ett bad i Västhaga. Igår var vi ut till Marieberg å shoppade julklappar och spatserade runt på Ikea och på kvällen var Lina och Sofie hit och vi satt alla och tittade på Idol. Där Sebastian by the way är kung, om inte han vinner är det skandal. Hade supertrevligt med lillasyster i alla fall, det känns som att vi kommit varandra väldigt nära på sista tiden vilket är kanon. När vi var mindre bossade jag runt med henne och hon var en riktig retsticka, men vi lekte ändå mycket med varandra och kom väl rätt bra överens. Men nu när vi börjar bli vuxna och speciellt efter skiljsmässan känns det som att vi blivit mer vänner än vad vi varit tidigare, det har varit bra att ha någon att luta sig mot när det blåsit i vår familj.

Och på tal om ingenting, om ni undrar varför det är en kyrka på bild vid mitt Åboinlägg så är det för att Åbo domkyrka är det mest bestående minnet från orten, troligtvis för att jag stod nedanför tornet och pratade i telefon någon timme under kvällen.

Tecken

Jag efterlyste Mr Right i en blogg härom veckan. Om jag skulle tro på tecken skulle jag nästan tro att jag hade snubblat över honom nu men trots att jag är vidskeplig kräver jag nog lite mer handfasta bevis innan jag skall börja fundera i sådana banor. Dock är "tecknen" tillräckligt osannolika för att nämna:

Fick hans telefonnummer, endast en siffra skiljer från min pappas.
Fick brev från hans pappa på posten idag, i och för sig bara på grund av ett stipendium jag hade sökt men ändå.

Eller så är det tecken som har med pappor att göra bara, eller bara vanliga slumpmässiga sammanträffanden. Men min teori låter roligare.

Mina första artiklar är tryckta!

Idag fick jag Lösnummer nr 7/05 i min postlåda och därmed är mina allra första nyhetsartiklar och reportage tryckta! Känner mig jättestolt över bedriften. Har även sökt ett frilansjobb på Nya Åland som nöjes- och musikskribent. Håll tummarna för mig nu, känner att nu när bollen börjat rulla kommer allt gå hur bra som helst. Är sjukligt positivt inställd just nu, men man får ta vara på den känslan så länge den varar!

Åbo i mitt hjärta!

Tillbaka i Örebro med grym ångest över b-uppsatsen som jag knappt börjat på. Tiden har helt enkelt inte funnits än, men idag skall det bli ändring. Måste dock först ta mig tid att ge en utförlig rapport från åboresan som jag lovade.

Det är en rätt enkel ekvation egentligen. Sätt 11 Örebroålänningar på en buss som för dem till det fortskaffningsmedel de känner till bäst av dem alla; Finlandsfärjan. Addera en buffé där de får dricka obegränsade mängder alkohol och håll dem vakna hela natten. Tvinga dem av båten 07.30 med inköpt taxfreesprit i näven och placera ut dem med likasinnade åboålänningar runt om i åbo. Addera lite bowling+öl mitt på dagen så fyllan inte hinner dö ut och ställ sedan till med en klassisk sitz. Summan av kardemumman blir en otroligt rolig resa, en fylla utan dess like och en härligt glad känsla plus en bakfylla som räcker i flera dagar.

För att ta det från början, vi 11 tappra Öre-ålänningar kryssade Stockholm-Åbo i fredags natt. Det blev inte många timmar sömn men det var det värt. När vi kom i land i Åbo hämtade Soffi upp oss tjejer och vi åkte till henne och vilade ett par timmar. Mådde skit men efter lite bowling på eftermiddagen piggnade jag i! Vi Saltvikare regerade på bowlingbanorna förresten, Alm var slutgiltig segrare och om jag räknat rätt så var jag bäst av girlsen. Inte illa...

Drog sen vidare med Macke J som vägvisare till Mattias Bs lägenhet där jag och Camilla fixade till oss innan kvällens sitz på MK. Åbograbbarna (för man kan gott säga grabbar, Soffi var enda tjejen från ÅSL som ärade oss med sin närvaro) hade lagat ärtsoppa och pannkaka och sitzen var succé! Vi som hade festat ett dygn var lite oroliga för ärtsoppan men det var inga större problem att få ner den. Det sjöngs och skålades och pratades och trillades från stolar och bord och var ett allmänt fylleslag. Men gud vad roligt det var! Senare drog vi vidare till Källarn, en annan lönnkrog där vi stannade ett tag, även det var skojigt, även om mitt minne börjar svika där inpå småtimmarna.

Jag vet att jag utlovade smaskiga detaljer från helgen, men av respekt för övriga inblandade nämner jag inga namn. Fick mysa lite och fick lite välbehövlig närhet innan kvällen var slut i alla fall.

Åtta morgonen därpå steg vi ombord på Amorella igen efter en kanonhelg. Blev helt kär i Åbo under det där dygnet, Örebro känns som en håla efter denna resa. Hoppas vi har tagit lärdom av ÅSL inför nästa sitz nu så vi också kan ha lite folk på bordet under våra tillställningar.

Har inte smält alla intryck riktigt än, så det är mycket möjligt att jag återkommer med mer om resan till öst. Nu hägrar b-uppsatsen så jag kan inte sitta här och drömma mig bort till tusen sjöars land längre.

Åbo, here I come!

Drar till Åbo med Ålands nation idag, skall kryssa från Stockholm ikväll för att sen spendera morgondagen och natten i Åbo, ska bland annat gå på sitz som dom kallar det där i öst. Sedan blir det Åland ett par dagar. Borde vara tillbaks på onsdag. Då får ni höra allt! Tills dess.

Papas tapas, klassfest och Klaras

Fyllebloggade när jag kom hem inatt men vaknade tidigt och tog bort inlägget, var onödigt gnällig så nu ska jag berätta samma story lite positivare!

Var och käkade med några tjejer från klassen igår, supertrevligt! Vi var till ett litet ställe som heter Papas tapas och jag åt fyra små rätter, bl.a. var det marinerade räkor, bläckfisk, kyckling och mozzarella. Riktigt gott och trevligt alltså. Kan varmt rekommendera stället. Sedan gick vi över halva stan till Ian och Martin som hade klassfest. Var riktigt många från klassen som dök upp och det var trevligt. Fast det var en stor besvikelse att Ians orm inte visade upp sig när jag kikade i terrariet, skulle ha varit roligt att se en husdjursorm, ha bara sett ödlor tidigare. Efter förfesten drog vi allihop ner till Klaras men där var det inte så roligt. Tyckte inte de spelade så bra musik och så var det ganska dåligt med folk. Men härdade ut till slutet i alla fall och sedan knallade jag hem i min ensamhet genom Örebronatten. Blev duktigt mörkrädd då efter att våldtäkter hade varit ett samtalsämne som kommit upp på förfesten så jag ringde och väckte en stackars kompis och tvingade honom prata med mig tills jag kom hem så han skulle kunna ringa polisen ifall jag mitt i allt blev bortrövad av någon äcklig våldtäktsman. Som tur var behövde han inte ingripa, jag kom hem trygg och oskadd, som så många andra nätter. Men man borde nog kanske skärpa sig och inte gå hem ensam mitt i natten längre. Ska fundera på vad min åsikt om det verkligen är. Ber att få återkomma...

Den som väntar på något gott....

.... får vänta länge för att se filmen jag lade upp en länk till här nedanför.

Men härda ut, jag lovar att den är rolig.

Skönsång

Jag och mina vänner sjunger på våra förfester. En förfest utan snapsvisor och allsång är ingen riktig förfest skulle vårt motto kunna vara. Ibland fortsätter sjungandet i taxin på väg till krogen och många är de taxichaufförer som hört våra ljuva stämmor. För att ni ska förstå vad jag pratar om lägger jag upp en liten film, se, lyssna och njut.

Svenska språket framför allt!

Nedanstående berättelse kräver lite bakgrundsfakta för er svenskar som inte känner till den åländska historien:

Först och främst: Raha är finska och betyder pengar.
Åland och Finland har en gång i tiden tillhört Sverige. Därför är Åland svenskspråkigt än idag. I och med något krig för evigheter sedan blev Finland (med Åland) sedan en del av det forna Sovjet innan de slutligen blev ett självständigt land som gav Åland självstyre. I alla tider har ålänningar varit livrädda för att finskan ska ta över vår vackra ö och det svenska språket är något de flesta av oss värderar högt. Somliga högre än andra. Vilket bevisas av följande berättelse:

För något år sedan blev en bank där hemma utsatt för ett rån. Själva rånet var rätt komiskt i sig, en kille stegade fram till kassan med låtsaspistol och hann sedan knappt springa ut från banken innan polisen grep honom. Det roligaste var ändå reaktionen hos en av bankens kunder, en äldre dam som befunnit sig inne på banken då rånaren stegade in. Tjuven knallade fram till kassan och viftade med låtsaspikadollen medan han hojtade:

- Raha!!!!!

Damen tog sig ton och sade:

- Prat svenska! Du är på Åland nu!

Då är man verkligen en förespråkare för det svenska språket. Konstigt att tanten inte är politiker.

Ruttet ägg

Diskuterade härom dagen med en kompis hur länge saker som inte har bäst före datum håller. Till exempel lök, potatis och sånt. Vi enades om att det är när det antingen möglar, torkar, ruttnar eller på annat sätt ser oätbart ut. Men hur ser man om ett ägg blivit för gammalt? Kanhända att ägg har bäst före datum, men inte de ägg som jag fick av farfar för ett tag sen som hans kära höns hade värpt. Det fanns ingen chans för mig att veta när de var för gamla för att ätas. Inte förrän jag begick misstaget att knäcka ett av dem.

Knäckte ett för gammalt ägg idag. Kan tala om att sörjan som rann ut var grön och luktade värre än alla bajamajor jag någonsin besökt. Sammanlagt.

Kärlekskrank

Har drömt om gamla flammor de senaste nätterna. Eller egentligen bara om en gammal flamma och några gamla span. I alla drömmarna har jag och grabbarna kramats, hållit handen och varit allmänt puttinuttiga med varandra. Tror detta är en stark indikator på hur kärlekstörstande jag är för tillfället. Längtar efter någon att överösa med kärlek. Någon att krypa ihop hos och bara mysa. Känna mig omtyckt och trygg. Var väldigt länge sedan nu.

Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande, men däremot några återkommande strul som betytt mycket för mig. Har bara varit riktigt kär två gånger i hela mitt liv, men då har det varit ordentligt. Första gången trodde jag aldrig det skulle gå över. Trodde att jag skulle vara kär i honom för resten av mitt liv och aldrig någonsin kunna känna lika starkt för någon annan. Självklart var det inte så. Det blev aldrig något mellan oss och en dag märkte jag att känslorna var borta och efter det tog det inte länge innan jag trillade dit igen. Föll som en fura eller vad det nu heter, och landningen var hård. Mitt uppe i tonåren och så fruktansvärt olyckligt kär. Visste den här gången att känslorna inte skulle vara för evigt, p.g.a. att känslorna för min första kärlek mot mina förväntningar hade dött ut efter ett tag. Tyvärr underlättade inte vetskapen om detta saken nämnvärt. Betedde mig som en riktig idiot mellan varven, grät, svor och gormade och lovade mig själv att glömma honom. Men kunde inte släppa taget. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan och i det här fallet var det nog så. Hoppades och hoppades in i det sista att han på något mirakulöst sätt skulle vakna upp en dag och bli kär i mig. Det hände inte. Var under hela den där kaotiska tiden medveten om att det skulle ta slut en dag, det var bara en fråga om när. Så den dagen han berättade att han blivit tillsammans med en annan tjej blev jag inte förvånad. Det gjorde det i och för sig inte ett dugg lättare att komma över honom. Men det konstiga var, att lika ledsen som jag blev när jag stod inför detta absoluta slut, lika lättad kände jag mig. Plötsligt fanns det inget mer att hoppas på, ingen orsak att drömma, längta och hoppas och äntligen kunde jag ställa in mig på att gå vidare och släppa taget. Så det gjorde jag.

Sen dess har några flammor kommit och gått, men jag har inte hittat någon att älska sådär gränslöst igen. Längtar efter att känna så igen. Inte lika olyckligt kär förstås, men lika kär. Tycker om att känna så starkt för någon, tycker om att veta precis vem jag vill ha och fokusera mig på det. Vill inte göra om samma misstag igen. Har man blivit bränd en gång aktar man sig för elden heter det, och det kanske är orsaken till att jag inte kastar mig in i något lika förutsättningslöst som förut. Men jag tror inte det är den största orsaken. Jag känner mig själv och vet att om den rätte skulle dyka upp skulle jag troligtvis falla hals över huvud ännu en gång.

Den rätte kan gärna få dyka upp nu, vill inte vänta längre. Efter två olyckliga kärlekar skall väl nästa bli lycklig. I alla fall om man tror på "tredje gången gillt". Så bring it on.

Ännu en kväll med vänner

Jag har en konstig vana som jag lade mig till med för ungefär ett år sedan. Att bo själv kan vara grymt långtråkigt ibland och i min lägenhet får jag bara in 1an, 2an och 4an på tvn så det blir väldigt lite tvtittande för min del. Har heller ingen gård att gå ut på eller någon bil att åka iväg med så det gäller att få tiden att gå på något annat sätt.

Så vad gör jag?

Jag ser på Vänner. Har alltid älskat serien, från första avsnittet som sändes i min ungdoms fagra vår. I början var det enkelt då 5an var en kanal som man fick in på sin åländska tv. Sedan tog dom av någon anledning bort den och Vänner verkade vara på väg att bli ett minne blott. Som tur var skaffade min moster något piratkort och spelade vänligt nog in tonvis med videoband med de resterande avsnitten åt mig. Nu har jag skaffat mig vartenda ett avsnitt till min dator. Är nog lite beroende av serien, och det är rätt sorgligt och patetiskt. Har sett igenom alla avsnitt säkert 4 gånger och kan lätt se 5 avsnitt på en kväll. Dock är detta beteende endast något som försegår när jag är i Örebro, hemma på ön verkar jag ha mer liv så att säga. Får tiden att gå utan att titta på scener där jag kan varenda replik.

Men det är i alla fall världens bästa serie, och karaktärerna känns som gamla bekanta när man bänkar sig framför burken. Så jag fortsätter med ännu en kväll framför Vänner. Sorgligt men sant.

Sprickfärdig av stolthet

Det här inlägget kommer att handla om mina hästar. Bara som en förvarning för er som inte är intresserade, ni kan sluta läsa nu.

Jag träffade Valtige när jag var ungefär 15 år. Sussi, som nu mera är min tränare behövde någon som kunde hjälpa henne med hennes då 4 hästar och jag var där tre dagar i veckan. Jag lärde mig massor, fick rida Sussis två egna hästar och senare också Valtige. Valtige hade då ett halvårs gammalt föl som hette Salome vid sidan och mina uppgifter gick ut på att motionera och sätta igång Valtige efter hennes mammaledighet. Jag blev helt såld, hon var den finaste, snällaste häst jag någonsin hade träffat och hon var en stor personlighet. Så när hon efter ett år skulle flytta till Sverige grät jag stora floder. Var till och med och hälsade på henne till Vallentuna en gång. Hon fick två andra föl i Sverige och en dag ringde hennes ägare upp mig och berättade att hon tänkte sälja Valtige och att jag kunde få henne billigt om jag ville. Jag hade för länge sedan bestämt att jag inte skulle ha någon egen häst före jag pluggat klart eftersom jag inte ville låsa upp mig vid något sådant. Men då ändrades planerna, det var ju min livs häst, och jag kunde inte säga nej. Så efter att vi skrivit på pappren förde vi henne till ett stuteri och med ett föl i magen kom hon sedan hem till Åland. Tyvärr blev inte lyckan så långvarig, vi var tvugna att ta bort Valtige på grund av en skada för ett och ett halvt år sedan. Men då hade hon fått ett litet svart föl med en hel massa temperament och personlighet. I sommar blir han 4 år och jag skall rida in honom. Volant heter han. Och idag är jag så stolt över honom så jag skulle kunna spricka. Hovslagaren hade nämligen berömt honom för att han hade skött sig exemplariskt vid verkningen där hemma. Det låter kanske inte så speciellt, men han har varit ett riktigt busfrö som inte riktigt varit tillräckligt uppfostrad för att stå som ett ljus tidigare. Men övning ger tydligen färdighet så något rätt i hans uppfostran måste jag ha gjort. Känner mig som en stolt mamma över min bebis. Längtar till nästa helg när jag får åka hem och tala om för honom hur duktig jag tycker han har varit.



Kan fortfarande sakna Valtige väldigt mycket. Men jag har den bästa delen av henne kvar där hemma i stallet. Är väldigt tacksam för det.

Äntligen fredag!

Äntligen är det fredag! Vilket innebär att tentan äntligen är över, fy vad jobbigt och stressigt det varit med tenta, artiklar och möten den här veckan. Så ikväll ska jag bara njuta av en ledig kväll med mina vänner. Vi ska bojkotta Kårens Halloweenfest och spara pengar inför nästa veckas kryssning och sitz i Åbo så istället blir det pizzabakning och vin framför Idol ikväll. Och vem vet, kanske det blir en skräckis för att få lite Halloweenkänslor.

Men först har jag en handledning som jag skall gå på i eftermiddag inför B-uppsatsförfattandet som jag väl måste ta itu med så snart som möjligt. Tur att jag hunnit städa och diska bort en veckas disk nu i alla fall så jag kan börja fylla diskhon på nytt sen när uppsatsen tar upp hela min tid.

Och förresten, klassfest på onsdag! Ska bli himla roligt.

Glad Halloween allihopa!

Fotbollsrumpor

Finns det något fulare än kalsonger som har trosmodell? Vet inte ens vad sådana kalsonger heter, om det finns något ord för dom. Men det är sådana där tajta y-fronts jag menar. Boxers är verkligen att föredra, det enda som är värre än dom här trosmodellskallingarna är väl string. Tänk er därför min förvåning när jag var på fotbollsmatch idag och en stor majoritet av laget vi höll på var iklädda dessa fula underkläder. Vita glansiga fotbollsshort är rätt genomskinliga, så man borde ju verkligen tänka på att ta på sig ett par boxers. Men efter diskussioner fram och tillbaks på läktaren kom vi fram till att dom här kalsongerna måste ha varit inbyggda i shortsen, eftersom man kunde se ett par svarta boxers under de vita trosmodellskallingarna på en av spelarna. Är alla fotbollsshorts så? Att de har inbyggda underkläder? Det hade jag ingen aning om. Någon fottiskille som vill informera om hur det ligger till?

Våra vitshortsade grabbar vann matchen i alla fall, men vad ställningen blev är jag osäker på, var för fokuserad på kalsongproblematiken. Tjejigt så det förslår.

Packat och klart

Ikväll är reseprogrammens kväll på tv, fyran visar "När och fjärran" och på SVT är det "Packat och klart". Brukar sitta som klistrad framför tvn om jag är hemma när dessa program går, mest för att få drömma mig bort till något främmande land för en liten stund. Men samtidigt för att se om dom visar någon gammal repris från ett "cykelsemester på Åland reportage" som de gjorde för några år sedan.

För håll i er nu, där var jag med. Och inte som någon liten prick i bakgrunden när de cyklade utmed de åländska vägarna, utan faktiskt som en som blev intervjuad. Jag har nämligen en lite konstig merit på min CV, jag har varit guide på ett snigelsafari.

Två somrar jobbade jag på ett snigelsafari där hemma, där de hade en farm och födde upp sniglar samt ett safari där jag höll guidade turer för turister, pensionärer och skolgrupper som fick berättat för sig om allt mellan himmel och jord som hade att göra med de små liven. Helt otroligt vad folk undrade mycket om sniglar, och ännu mer otroligt att snigelsafarit var en av de populäraste turistattraktionerna på holmen. Jag guidade på svenska, engelska och finska och än idag är de flesta ord jag kan klämma ur mig på mitt fosterlands största språk hämtade från mitt snigelmanus. Så om ni har någon snigelfråga någon gång så vet ni vem ni kan vända er till.

Nåja, i alla fall, en dag kom ett tv-team knallande upp längs stigen till farmen och presenterade sig som Packat och klart. De ville filma lite, intervjua lite och äta lite snigel. No problems sa min chef och skickade in mig i snigelrummet med teamet. Till saken hör att vi inte hann mer än in i rummet innan en propp gick och det blev kolsvart. Men packat och klart gav sig inte, tydligen tyckte de sniglarna var värsta scoopet så de riggade upp en kameralampa och med hjälp av en styrox (frigolit) skiva som reflekterade ljus rätt bra i taket fick dom tillräckligt mycket ljus på sniglarna och i nyllet på mig för att kunna genomföra en intervju.

Och klippet sändes, så jag har stått i rutan på bästa sändingstid och talat om sniglarnas parningsritualer. Det är det inte alla som gjort. Förresten kan jag rekommendera er att gå på snigelsafari, det är inte alls så segt som det kanske låter. Och sniglar är en delikatess!

Basistförvirring

Tydligen råder det viss förvirring om vem som är basist i Soundway. Vad jag har förstått är det Tony och därmed var det han jag drömde om också, men tvivlar ni är det bara gå in på Soundways egen hemsida och klura ut det själva.

In my dreams

Drömde här om natten att jag tämjde en vildhäst. Tog fast honom med lasso och lät honom springa runt mig tills han blev trött, sedan klappade jag om honom och han blev from som ett lamm.

Drömde också att jag blev tillsammans med basisten i Soundway, visste inte ens att jag var attraherad av honom, men i drömmens värld var vi jättekära och största delen av drömmen spenderade jag sittandes på en förstärkare mitt på scen väntandes på att min rockande pojkvän skulle spela klart för kvällen.

Haha, där har vi nog två saker som bara kommer hända in my dreams....