Jag har läst bloggen "Ett liv i exil" i ett par år nu. På senare tid har jag inte varit lika imponerad som jag var i början. När jag började läsa Jonas blogg skrev han så otroligt vackert, känslosamt och rörande så jag blev fast direkt. På sista tiden har bloggandet mest utgjorts av humoristiska anekdoter, låttips och rapporter om vädret i Australien. Men ändå har jag surfat in på bloggen. Inte bara en gång per dag. Inte två. Utan snarare så fort jag satt mig vid skärmen. Idag var det mödan värt. Han hade lagt upp en länk till ett av de absolut vackraste inläggen han någonsin skrivit. För det är ju det jag går och väntar på. På att han skall glänta på dörren och visa sina känslor. Skriva om kärlek, hjärta och smärta.
Med närmare eftertanke är det nog det jag väntar på vad jag än gör. Kärlek, hjärta och smärta.
1 kommentar:
jag måste säga att jag tror att han glorifierar ögonblicket en aning. inte fasen e man tyst från det att man tar emot sin älskade på en flygplats tills dess att man kommer fram till hotellet. han skulle kunna ha en framtid i såpopera världen. ja, jag är en bitter singel :)
Skicka en kommentar